Vad? När rocken kom till Sveg.
Boken som blev en dokumentär som nu blivit föreställning.
När? Måndag 19.00.
Var? Lilla salen, Kulturens hus, Luleå.
Betyg: 3.
DokumentärenNär rocken kom till Sveg sågs av ungefär en miljon människor.
- Det är på ångorna av det vi åker runt och gör det här, säger Torgny Kingen Carlsson från scen när kvällen på Kulturens hus ska avslutas.
Innan det har han hunnit ge oss en snabbspolad rock n´ roll-historielektion med smakprov på Chuck Berry, Sam Cook, Rod Stewart, Howlin´ Wolf och egenskrivet material i samma anda. Lilla salen är fylld till hälften och lejonparten av publiken var själv på dansgolven när originalen var som hetast.
Dock inte Kingen själv med födelseår 1968, men han har gjort sin läxa väl – han säger från scen att han i efterhand har läst varenda tidning i Härjedalen från 1956 till 1968.
Bland annat det har ger honom rättigheten att berätta utförliga betraktelser från åren när rocken kom till Sveg – eller till Haparanda, Malmberget eller Luleå. Ytterligare trovärdighet ger Kingens röst. Den är självklar och med små justeringar passar den utmärkt i de genre eller till just den låt som framförs för tillfället. För det är inte tal om karaoke här, det är inte försök att låta just som originalet, utan en klockren pipa till låtar som hade kunnat vara utmejslade just till den rösten, men någon annan hann före. 50 år före.
Kingens monologer är inte lika starka. Mer ett komplement och en sorts längre mellansnack med temat när rocken kom.
Jag vill se starkare berättelser och mer talande skildringar, för att få en större helhetsupplevelse. Det kan inte vara så att historierna saknas från en sådan omvälvande tidsepok, med stora krockar mellan ungdom med nyfunnen rock och föräldrar utan. Your mama don´t dance and your daddy don´t rock n´ roll som Kingen the Uppercuts slår fast strax innan pausen. Det är väl ett utmärkt tillfälle att berätta något talande om tiden – istället för enkelheter som att storebror hade utsvängda brallor och långa kragar på skjortan? Ge oss något som vi inte sett otaliga gånger på bild.
Bandet är ett annat minus. Är det en ren konsert är det i det rätt ovidkommande hur bandet ser ut, är klädda eller beter sig, så länge det är duktiga musiker och tajt samspel. När det är en föreställning ställer jag lite högre krav. Då vill jag ha en helhetsupplevelse och inte ett band som utstrålar slapphet. Där det ser ut som en jurist blivit påhängd en bas och en telefonförsäljare blivit tillsagd att spela gitarr. Missförstå mig rätt här. Jag är inte ute efter att döma bandets utseende – men det handlar om en tidsepok där kläder och attityd var i det närmaste allt. Så ge oss det då. När vi gått för att se en föreställning. Kontrasten till Kingens rakt igenom rätta klädsel och ”Chucken”-inlevelse vid pianot blir för stor.
Ett flertal låtar är skrivna av Kingen själv och de passar klockrent in i föreställningen. Hade de andra hitsen inte varit så stora hade man inte kunnat avgöra vilka låtar som hade många år på nacken och vilka han ”skrev med en polare i Östersund i somras”. Kingen har sådan koll på sin historia att han utan tvivel kan skriva låtar i precis samma anda. Imponerande.
Saker under kvällen sitter lite illa och skaver, andra är just imponerande. Men inget är så imponerande som Kingens stora röst.