”Men jag vaknade med blodsmak i munnen/för jag trodde att musiken var försvunnen”
April 2013. Magnus Ekelund och Stålet släpper sin tredje skiva, ”Dödskult”. Duo nöjes recensent Olov Stenlund fastställer att Norrbottensprofeten ”tar ett steg till upp mot toppen av indiepopberget”.
Oktober, samma år. Glasvegas gästar Musikguiden i P3, och väljer att spela Stålet-singeln ”Skuggor”. Vi får intrycket av att de är likar på en internationell popscen. Men bara några dagar senare meddelar Magnus Ekelund att bandet lägger ner.
Allt verkade gå så bra – ändå var någonting fel. Insikten kom redan en kväll i maj, på Debaser Medis i Stockholm. Supernovan höll på att brinna ut.
– Det var den bästa spelning vi gjort med Stålet, berättar Magnus. Och jag stod där i Adidas-träningsbyxor och ba va någon annanstans.
Magkänslan hade försvunnit. Han hade släppt tre Stålet-skivor på lika många år; bloggat, podcastat och skrivit. Behovet av att uttrycka sig hade överbelastat Magnus kreativa output. Han kände sig fet, trött och deprimerad – och framför allt färdig med hela popgrejen. För gott.
– Jag var splittrad, och det märks när man ser tillbaka på det. Jag kom till en punkt där jag kände att jag dragit på mig en massa grejer som inte var jag, men tappat annat som var det.
Så vad gör man då, om man blir klar med något som är hela ens identitet? Hur kommer man tillbaka? För Magnus Ekelund blev svaret att återuppfinna sig själv. En pånyttfödelse, som han kallar det. Och vad som föddes var Kitok.
– Jag hittade tillbaka till hiphoppen, och den upplevelsen blev väldigt stark. Jag hittade tillbaka till musiken igen.
Tillbaka till rötterna, alltså. Tillbaka till hiphop, tillbaka till skateboard – och tillbaka till den kultur som format hans personlighet, innan indiepoppen gjorde sitt decennielånga mellanspel.
– Det första jag identifierade mig som var skateare. Jag kommer från en väl sammansatt skateboardkultur, där man runt millennieskiftet lyssnade på jävligt grymma band. I Jokkmokk var det Eminem, Sugababes, Beastie Boys, mycket 60-talssurf och gamla skolans skatepunk.
Då skatekulturen sedan tog ett sidosteg, och började handla om rap metal och Jackass, blev han tvungen att försöka upptäcka andra saker. Det fanns ingenting mer där att hämta, och Magnus kom in på den svenska indiescenen, där det hände lite mer.
Men den historien känner vi ju redan.
Nu är det Kitok som gäller – och vad det innebär har vi fått ett smakprov på, i och med singlarna ”Sista utposten” och ”STHLM City”. Det är hiphop, det är skate, och det är Jokkmokk. Som popartist har Magnus Ekelund berättat en historia som tar sin början då han var i 16-årsåldern, men egentligen började allt tidigare än så. Egentligen började det i Jokkmokk.
– Det här är mitt nya hem, musikaliskt. Och det har fått mig att berätta om Jokkmokk, som är hela min uppväxt. Det har jag inte gjort tidigare, jag har inte varit beredd. Kanske för att jag har längtat efter att vara något jag inte var tidigare. Nu vill jag bara vara mig själv. Det är en befriande känsla.
Och viljan att berätta om hemstaden är aldrig lika tydlig som i tredje singeln, ”Paradise Jokkmokk” som släpps idag. Den tillhörande videon spelades in under en varm vecka i juli, och Magnus berättar om vikten i att göra det på plats i Jokkmokk:
– Alla som är därifrån kommer känna igen vartenda hus; vartenda träd och vägskäl. För de flesta är det ju som bara en plats som de inte har varit på, men i och med den här videon blir det plötsligt något mer. Det känns grymt att kunna visa det.
Videon är inspelad mitt i natten, i midnattssol, och den utopiska känslan är omöjlig att missa. Ett kaliforniskt skateboardparadis. Ett Sveriges LA.
– Det finns en slags känsla av att Jokkmokk skulle kunna vara ett paradis, en känsla av att det skiljer sig från resten av landet. Så det var så jag valde att vinkla låten; för att synliggör att det finns en parallell med Los Angeles. Och den parallellen finns i och för sig bara för att jag uppfunnit den – men den är tydlig i videon ändå.
Fotnot: Albumet Paradise Jokkmokk släpps den 12 november.