Det är en perfekt dag. Så gott som klarblå himmel, strålande sol och en lätt, svalkande bris. Nedanför Råberget i Öjebyn stannar vi till. Piteåkvartetten The Chickpeas band möter upp, med picknickfilt, kaffe och hembakta bullar. Här, på toppen av berget, spelade de in sin allra första video – Southern winds. Det är dit vi ska.
– Egentligen var det bara tur att vi hittade den här platsen. I desperation letade vi ett ställe att spela in videon på. Och via en omväg hamnade vi här, säger Lina.
Efter en kilometers vandring lätt uppför, stannar vi till. Utsikten är förbluffande men Råberget är inte på något sätt en magisk gömma. Här finns grillplats och väl upptrampade stigar. Men för Lina, Ida, Elin och Emil – som ingen kommer från Piteå – var det en lyckoträff.
– Vi satt där nere, säger Ida och pekar.
– Det var en tidig höstmorgon och bara vi och några älgjägare var vakna. Plötsligt kom det ett gäng cyklister upp för backen där. Vi blev väldigt förvånade. Det måste de också ha blivit. Där satt vi med gitarrer och stora reflexskärmar.
Grunden till det som kom att bli The Chickpeas band lades på Musikhögskolan i Piteå 2010. Lina, Ida och Elin började spela ihop och ganska snart föddes de första låtarna.
– Jag minns att vi satt ute på en balkong. Vi såg rök från en skorsten och skrev om det. Det blev en sorglig låt, Sad song, säger Elin.
– Sedan tänkte vi att vi inte bara kunde göra ledsna låtar så vi skrev en glad låt, skrattar Lina.
Första spelningen var på Kåren på Musikhögskolan och för att täcka upp det magra låtutbudet, skapade de en helshow med matiga mellansnack och gedigen scenografi.
– Vi byggde upp scenen som ett vardagsrum. Och eftersom chickpeas betyder kikärtor gjorde vi hummus och bjöd på morotsstavar, säger Ida.
– På musikhögskolor blir det nog lätt så att man inte vill visa upp sin musik förrän man är jättebra. Jag tror det var därför vi uppskattades så mycket. För att vi inte var så. Och vi fick verkligen en spark i baken efter den spelning, säger Elin.
I publiken satt bland annat Emil. Som blev helförtjust i det han såg.
– Det var ärligt och personligt. Jag blev nog lite tagen, minns han.
2012 anslöt också han till bandet och samma sommar släppte de den självbetitlade debut-EP:n och genomförde sin första Sverigeturné i samarbete med SJ.
Elin häller upp mer kaffe och tar fram en låda med nektariner. Hon är den enda som ursprungligen kommer från Norrbotten. Närmare bestämt Siknäs utanför Kalix. Ida kommer från Töksfors i västra Värmland, Lina från Ånn i Åre och Emil föddes i Resele i Ångermanland. Ändå förknippas bandets jordnära scandicana med just Piteå.
– Vi är småstadsmänniskor allihop. Det är nog därför. Vi känner oss hemma här. Men hade vi kommit från Stockholm och spelat svår progressiv hiphop hade det kanske inte varit lika lätt att ta till sig oss som ett Piteåband, säger Elin.
För två veckor sedan vann de, för andra året i rad, P4 Norrbottens delfinal av Svensktoppen nästa med egenproducerade Solid ground. Publikens röster var det som fick dem att knipa förstaplatsen före Michaela Stridbeck, ett bevis på bandets popularitet och flitiga spelande.
Förhoppningen är att de – som representant för Norrbotten – ska tas ut till den stora riksfinalen på Liseberg den 31 augusti. Något de inte gjorde 2013 med Happy sad song.
– Prio ett är inte tävlingen utan att spelas på radio. Men det är klart att vi vill komma till final, säger Lina.
Bara veckorna innan finalen på Liseberg, väljer en nationell jury ut finalisterna. Och den artist eller det band som står som slutlig segrare får en utmanarchans till Svensktoppen och erbjuds dessutom en plats i Melodifestivalen 2015. Något som The Chickpeas har lite delade tankar om.
– All PR är bra PR men det är klart att vi tänker på var vi syns, och vad vi förknippas med, säger Ida.
– Men det vore också häftigt att se hur hela den där apparaten fungerar, fyller Emil i.
Det har blivit dags att gå ned för berget och där någonstans i skogen slår det mig att The Chickpeas känns som ett lite extra demokratiskt band. "Vi är som en familj" har man ju hört förr. Men här utgår de dessutom från att alla kan sjunga lead – något som ger bandet dess karaktäristiska sound.
– Vi skriver i stort sett all musik tillsammans. Och vi har väldigt olika röster. Så den vars röst passar bäst får sjunga – eller den som får mest feeling för en låt, säger Ida.
– Det är rätt praktiskt. Vi har aldrig behövt ställa in en spelning på grund av sjukdom. Och så verkar det vara roligt för lyssnarna att vi växlar mellan varandra, säger Elin.
Planen är att släppa ytterligare en skiva i början av nästa år – för material finns. Solid ground, som de tävlar med i Svensktoppen nästa, släpptes i april. Och för två veckor sedan kom 30 below. Men först väntar turné. Bland annat en vecka i Berlin där de ska spela och hälsa på den tyske artisten Moritz Ecker som de precis avslutat en mindre Norrbottensturné med. När de sedan ska frakta sig genom Sverige tar de inte tåget denna gång – utan hoppas på en miljöbil.
Vad finns det för drömmar?
– Vi gillar små, intima spelningar. Så att få spela på ställen som Krokodil, fast på andra platser, vore grymt. Sedan hade vi en plan för den här sommaren som vi inte kommer hinna genomföra – att åka på en fjällturné. Spela på fjällstationer. Det hoppas vi kunna göra kanske nästa år.
– Det känns som att vår musik passar där. Och så känns det alltid lite extra roligt när det är lite knäppt och besvärligt.
På fredag spelar The Chickpeas band på Försommarfestival på Café Gasskas i Jokkmokk.