För snart sju år sedan värvades Automatic Thrills frontman till Raised Fist och med tiden avtog låtskrivandet för Jimmy Tikkanen. Men för två år sedan plockade han upp pennan igen och när folk gillade musikklippen han lade ut på sociala medier bestämde han sig för att ge soloprojektet en chans.
– Jag skriver oftast utifrån ett melankolisk vibe, det är oftast då det kommer, när jag har en lågperiod i sinnesstämningen. Den sommaren flyttade jag och ett förhållande sprack, sådant gjorde kanske att jag var extra låg och fick inspiration, berättar han.
Under namnet Jimmy Saint får han utlopp för sådant han inte fått genom Raised Fist och då bandet befinner sig i en lågintensiv period passar han på att leva ut ett uppdämt behov.
– När jag började spela var jag frontman och trivs väldigt bra med att stå längst fram. Även om jag älskar att spela i Raised Fist behöver jag den där andra sidan också, där jag får sjunga och uttrycka mig på andra vis än att bara kasta med gitarren och spela coola rockriff.
LÄS MER: Automatic Thrills – ett gäng som aldrig tappar gnistan
Förra sommaren åkte han ner till producenten Jakob Herrmanns studio i Göteborg med ett gäng akustiska låtar och lät dem få liv. Resultatet blev fem spår som kommer släppas på EP i höst med två låtsläpp och videos innan dess.
– Jag är väldigt glad över att det blev så rockigt som det blev, jag gillar att spela rock och gillar när det är hårt, ösigt och svettigt. Men jag håller alla dörrar öppna för att det ska kunna vara väldigt avskalat också.
Under länsfinalen av P4 Nästa på torsdag tar han plats på scenen där han gjorde sin första rockkonsert för snart 14 år sedan, i Ebeneser, med gitarristen Henrik Nyström, trummisen Andreas Selberg och basisten Johan Nordgren vid sin sida. Då premiärspelas den närgångna singeln "A letter" inför publik.
– Den är väldigt personlig, den behandlar mitt uppbrott från min farsa som hände för rätt länge sedan. "A letter" är lite metaforisk, som om jag hade skrivit ett brev till honom, berättar Tikkanen.
Har du kunnat bearbeta uppbrottet i låtskrivandet?
– Ja, det har jag. En sådan där grej tror jag att man bearbetar för evigt, men det här är en bra del av processen.
Har det varit känslosamt?
– Ja, för mig blir det ofta väldigt känslosamt. Jag brukar inte vara nöjd förrän jag nästan får rysningar själv av det jag har skrivit, så det blir ofta väldigt känslosamt. Speciellt när jag rör mig kring ämnen som är lite mer melankoliska och mörkare.
LÄS MER: "Vi hade kunnat vara världens största band"
Det låter som ett jobbigt ämne?
– Det är klart att det har varit det, men egentligen inte ändå. Jag är uppfostrad på det sättet att man sköter sig själv, om det är något som skiter sig löser man det. När jag stack hemifrån, som 19-åringen, fanns det inte någon tid över att sitta och grubbla så mycket. Det var bara att skaffa sig ett jobb och gasa i botten. Det finska sättet att uppfostras är att inte snacka så mycket om det som är jobbigt, man skjuter undan det som är viktigt för att ta sig framåt i stället. Det har jag nog blivit jävligt färgad av.
Jimmy Tikkanen beskriver textskrivande som en ventil, där hjärtat får lättas genom ord som annars inte uttalas.
– Jag tror att jag har skrivit om det på andra sätt tidigare, men då har jag kanske använt mig mer av metaforer och så. Det här är kanske första gången jag skriver om det så här öppet, då blir det extra känsligt, säger han.