Sällan har väl Luleå Kammarmusikförenings motto känts lika adekvat som under Nils Klöfvers förevisning av den elvasträngade altgitarren.
En man och en akustisk gitarr. Inget annat. Må sen vara att gitarren är i ett större format än de flesta andra, och med sitt ovanliga yttre väcker den genast åskådarens nyfikenhet.
Så blir kvällens evenemang inte bara en konsert utan också en underhållande historielektion. En berättelse om de fascinerande turer som ledde till att Georg Bolin, en instrumentmakeriets Uppfinnar-Jocke, för ett drygt halvsekel sedan till mästergitarristen Per Olof Johnson byggde en gitarr med klangen hos en barockluta, som gjorde att det möjlig för gitarrister att tolka tidig musik utan allt för drastiska ändringar av arrangemanget. Det är också en historia om skepsis, konservatism och fördomar, och om hur talangfulla gitarrinterpreter fått strida för att hävda gitarrens plats i de konstmusikaliska finrummen.
Verkligt genomslag fick altgitarren i slutet av 70-talet när Johnsons begåvade lärjunge Göran Söllscher tog sig an den. Själv minns jag en Deutsche Grammofon-skiva med Söllscher från tidigt 80-tal i mina föräldrars skivsamling, hur jag förundrades av den märkliga gitarr den då unge virtuosen trakterade på omslagsbilden.
Klöfver varvar sina vältaliga utläggningar med att medelst ekvilibristiskt fingerarbete bringa ljud i den förunderliga tingesten. Och vilket ljud sedan, högstämt och skimrande av övertoner! Ibland låter det som en hel gitarrensemble. Kvällens repertoar utgörs till stor del av äldre musik skriven för gitarrens förfäder, däribland lutan. Två stycken av brittiske 1500-talskompositören John Dowland, grönskande och intrikata som trädgårdslabyrinter, tillhör konsertens höjdpunkter. Här finns altgitarrarrangemang av mer välkända ljuvligheter som Bachs ”Cellosvit nr 1” och Saties ”Gymnopedie nr 1”, liksom en rustikt klingande ”Gammal fäbodpsalm”, och Beatles´”Eleonor Rigby” fångar i Göran Söllschers fina arrangemang ödsligheten i den gripande sången om den ensamma kvinnan på vars begravning ingen kom. Lysande!
Störst intryck under kvällen gör dock Klöfvers egen komposition ”Revolving rondo”, en musikalisk tribut till pariserhjulet London Eye, framförd med en drillande lyster som gör mig högeligen upprymd.
Med detta nya stycke visar Klöfver också på altgitarrens framtid. Nog vore det fasligt trist om detta fantastiska instrument bara skulle tjäna som redskap för bevarandet av äldre musik. Nils Klöfver sticker inte under stol med att hans mission är att sprida kunskap om instrumentet och i förlängningen inspirera tonsättare och interpreter att ta sig an altgitarren. Inte mig emot. Det är bara att sätta igång!