Men på lördagskvällen , som var både mulen och kall, var salongen i Kulturens hus fullsatt. Åttio minuter utan paus med Syskonen Kunda värmde med besked.
Den här syskongruppen från Råneå med rötter i Kongo-Kinshasa, för kvällen en kvartett, är en enorm tillgång för norrbottniskt och svensk musikliv. De imponerar och berör genom sin stora musikalitet och sin avspänt självklara närvaro på scenen. Vågar man också säga att de just därför är lika härliga att titta på som att lyssna till? Den färgstarka musiken matchades av de tre systrarnas raffinerade, intensivt röda klänningar (och brorsan hade skjorta i samma röda kulör till sin svarta kostym). Det visuella förstärktes också av ett professionellt varierat ljus på scenen. En härlig helhetsupplevelse i sanning – till och med ljudet var bra.
Det började med en fyrstämmig sång a cappella (det vill säga utan komp) som avslutades con bocca chiusa (vilket betyder hummande med stängd mun) och detta gör syskonen Kunda så rasande snyggt att för mig (som imponerad amatörkörsångare) hade kvällen gärna fått fortsätta i samma stil – det kunde åtminstone varit mer av den sorten. Nu blev det bara ett a cappella-nummer till, alldeles mot slutet av konserten och alldeles för kort men i kvintettform; en Kundabroder till stegade fram och sjöng med.
Han ingick annars i det mycket kompetenta sexmannabandet med flera multiinstrumentalister, som hela tiden var på scenen och med den äran bidrog till konsertens svängande kvalitet och höga temperatur. Svänget svarade inte minst trummisen Johan Pettersson för, dessutom med ett personligt engagemang som visuellt gick ut i salongen, trots hans position längst bak på scenen. Allra lyckligast blev jag kanske dock av de många insatserna av saxofonisten Gunilla Ask; hur kan detta instrument vara så berörande?
Många gånger under den här konserten tänkte jag också: Varför fick vi inte höra och se de här sångarna i Eurovision?! Som till exempel den egna låten ”Dansa, dansa”, som här definitivt fick publiken med sig och borde ha tagit sig åtminstone till svensk final.
Jag brukar aldrig vara särskilt förtjust i ifrån scenen påtvingad klapp och klang och hopp och lek för publiken. Men när det femtonde och sista numret påannonserades med ett ”den som inte dansar nu, måste det vara fel på ” reste sig hela folkhavet och gungade och klappade i takt. Så även jag, faktiskt. Ett smart sätt att få stående ovationer … Men det var den här konserten sannerligen värd!