Retorisk fråga: Vad passar bättre när ett gammalt år ska läggas till ro och ett nytt ta vid än att låta Luleå-Gammelstads manskör ansvara för det musikaliska ackompanjerandet av proceduren? Under Börje Ekströms alltid lika inspirerande ciceronskap tar oss dessa skönsjungande herrar med på en musikalisk lyxkryssning som inleds i Norden med Griegs Sangerhilsen och Geijers/Sjöbergs Tonerna innan vi korsar Atlanten och efter en blixtvisit på sagornas stormomflutna Island stannar till i Det Stora Landet I Väst för litet lustfyllt bläddrande i dess kanoniska Sångbok.
Kärlekens uppgång och fall från det fagraste turturduvsstadiet till det hövligt avslagna avskedet sammanfattas lysande i Let me call you sweetheart och Please release me, varpå körmaestro Lennart Johansson med vokal pondus och inspirerat Hoagy Carmichael-plink ledsagar sin sångartrupp genom en utsökt Georgia on my mind. Nu börjar det likna nåt, grymtar gåshuden förnöjt. Sen är det bara att lätta ankar på flodångaren och styra in i solnedgången till tonerna av Ol’ man river, alltmedan gåshuden tar kontroll över hela territoriet från hjässan till fotabjället. Efter Rodgers-Hammerstein-klassikern You’ll never walk alone har det så blivit dags för det som visar sig bli kvällens höjdpunkt, den unga sopranen Minna Perdahls tolkning av Puccinis O mio Babbino caro, ett vokalt eldprov som, liksom Wishing you were here ur Fantomen på Operan genomförs med ypperlig säkerhet, imponerande mognad och stor värme. Och ja, att kalla Minna Perdahl för ”ung sopran” är väl närmast att betrakta som en underdrift i sammanhanget. Hon är nämligen bara 12 år. Fullständigt häpnadsväckande! En annan sopran med några fler verksamhetsår, tillika Minnas lärare, Eva Plumppu, trollbinder med Jag går dit du går och tvinnar litet senare samman sin stämma med Lennart Johanssons i gåshudsmonstret All I ask of you, även det från Fantomen på Operan.
Som brukligt är reciterar även Lars Magnus Eriksson Alfred Tennysons inte helt okända dikt om klockan som ringer ut de tusen krigens år och ringer hugsvalelse till sargad barm, och kvällen avrundas med en svit svenska alster, varav några av Lennart Johanssons egen hand, däribland lokalpatriotiska bagatellen Vårt Luleå och den desto mer gripande Rädda barnen, skriven under balkankriget på 90-talet. Körherrarna, vilka åldersmässigt överlag kan sägas tillhöra kategorin ”mogen ungdom” blinkar sig självironiskt igenom Hasse & Tage-klssikern Blå Stetsonhatt och hinner även dra ett av sina säkraste gåshudskort, den dovt mäktiga Håll mitt hjärta, innan vi kan avrunda med en viss västmänländsk folkmelodi som enligt Wikipedia ”genom tradition anses ha erhållit en officiell ställning som nationalsång”. Ni vet säkert vilken jag menar. Gott Nytt År!