Jan Olofsson är ett känt ansikte från musikgruppen "Norrlåtar" som var verksamma mellan åren 1974-2004. "Vi spelar fortfarande tillsammans i andra konstellationer", säger han. Nu bygger han sin första fiol.
Det doftar trä i snickarverkstaden där Jan Olofsson, Karin Sjölin och Åke Olsson träffas för att bygga fioler under ledning av nestorn Ingvar Öhman som totalt byggt 18 fioler.
– Jag byggde min första fiol 1975, säger Ingvar Öhman.
Men om Ingvar Öhman nu bygger på sin 19:e fiol är det Jan Olofssons första egenhändigt tillverkade fiol som håller på att ta form. Hemma har han redan fyra fioler av olika kvaliteter, men började för fem år sedan i studiecirkeln efter att han gått i pension.
– Min första fiol köpte jag 1972 när jag studerade i Uppsala. Den kostade då 575 kronor, säger han.
Det var också under studietiden som Jan Olofssons intresse för folkmusiken startade, sedermera en av medlemmarna i musikgruppen Norrlåtar som började som ett försök att tillvarata och föra vidare norrbottnisk folkmusik för att senare även bredda sin repertoar med musik från hela världen samt egna kompositioner.
Embryot till gruppen formades ur kretsarna kring det tidiga 1970-talets Anton Svedbergs Swängjäng i Luleå, med målet att utforska och sprida norrbottniskt folkmusik. Gruppen gjorde också fältinspelningar för att dokumentera folklig musik och ingick i "Projekt Älvdal" som startades 1974 av Bengt Andersson vid dåvarande Norrbottens Bildningsförbund.
– Folkmusik låg i tiden och det var en otrolig snurr på musiklivet i Norrbotten under proggtiden, säger Jan Olofsson.
Det är ett tidsödande arbete att bygga en fiol och kräver ett stort mått av tålamod och gärna en liten konstnärlig ådra, menar Ingvar Öhman som håller i studiecirkeln.
Inom ramen för "Projekt Älvdal" kom 1978 notsamlingen "Folkmusik i Pite älvdal", utgiven av Magnus Sjögren och två år senare "Folkmusik i Kalix älvdal" sammanställd av Jan Olofsson medan bandmedlemmen Hasse Alatalo fortsatte att samla in tornedalska visor och melodier på egen hand. År 2003 kom Hasse Alatalos bok "Nurmen lintu - Ängens fågel" ut med noter, texter, bilder samt författarens kommentarer kring visorna och människorna som sjungit dem.
– Vi gav ut åtta fulllängdsskivor innan vi lade ned Norrlåtar vid vårt 30-årsjubileum år 2004, men vi har fortsatt att spela tillsammans i andra konstellationer, säger Jan Olofsson.
Björn Sjöö och Hasse Alatalo i en konsert med Norrlåtar där Jan Olofsson spelat sopransaxofon, blockflöjt, fiol, altfiol med mera innan bandet lades ned 2004.
Han är själv till största delen självlärd på sopranmedlemmen i fiolfamiljen som är ett av de vanligaste musikinstrumenten i såväl klassisk musik som folkmusik. Ett hantverk som kräver en oändlig tid av tålamod har medlemmarna i studiecirkeln blivit varse. Det handlar om att hyvla bort tiondelar av träet med små specialverktyg – ett pillergöra – där man förutom att läsa tabeller och listor får lyssna och knäcka på träet för att avgöra när fiolens kropp, bestående av lock, bott och sarg, har rätt mått för att skapa fint ljud.
– Fördelen med att bygga i en fiol i denna del av världen är att risken för att instrumentet ska spricka minska. Fiolens trä är kort sagt acklimatiserad till vårt kallare och torrare klimat än i södra delen av Europa, säger Ingvar Öhman.
Fiolen ska inte bara låta fint utan även vara vacker. "Det estetiska är betydelsebärande, inte minst ska lockens hörn vara välgjorda", säger Ingvar Öhman.
Han lyfter bland annat betydelsen av det estetiska intrycket, förutom greppet på fiolen.
– En musiker kan snabbt avgöra om en fiol sitter rätt i deras hand, men betydelsebärande är också att fiolen ska vara vacker. Därför används med fördel kvistfri alpgran av fiolbyggare, säger Ingvar Öhman.
Det finns inte så många professionella fiolbyggare i Sverige, Ingvar Öhman känner till en i Västerås.
– Han bygger även cellos och gör max tio till 15 instrument per år. De kostar väl från 150 000 - 200 000 tusen kronor att köpa. Men de fioler vi bygger här går inte att värdera i vare sig tid eller pengar. Vi träffas och bygger fioler för att det är kul, säger Ingvar Öhman.