Lika oväntat som välkommet hoppade Slowgold in och ersatte Beth Ditton under förra helgens Way out West. Jag hann bara se 20 minuter av den konserten, och ikväll är det ungefär så länge det dröjer innan ljudet låter okej. Det låter helt enkelt inte bra i början.
Med blott bas, trummor och gitarr skapar Amanda Werne en rymd i musiken som ikväll kanske inte blommar fullt ut. Men konserten består i alla fall till hälften av guld.
Trots att kvällen är grå men varm är det som om solen spricker upp när Amanda Werne kommer loss i "Karusellen". Därifrån går allt som en dans.
Skiv-grannen "Väntar" kommer strax därpå och trycket ökar, det låter på många sätt fantastiskt.
Det är tydligt att Amanda Werne låter musiken tala. Och sin Les Paul Goldtop. Hon imponerar med rösten och krämar guran duktigt. I bland försvinner hon i långa solon och när hon i "Drömmar" blundar sig igenom solot ser det faktiskt ut som om hon drömmer sött.
På sin nästa skiva gör Werne en cover av Chris Isaacs "Wicked Game". Hur det lät? Som om hon skrivit den själv. Aldrig har jag skrivit något som känts lika sant.