Skott har på kort tid lyfts fram som nästa stora musikexport. Låtar som "Porcelain" och "Wolf" har skvallrat om att hajpen är befogad. Men för mig krävdes den en konsert för att skriva under på den fullt ut. Pauline Skött hade först planerat att bli låtskrivare och producent. Men den blott 25-åriga Skott tog förnuftet till fånga och tog över mikrofonen själv.
Klädd i en lång röd dräkt kliver hon in i ett rökmoln och tar ton. På många sätt framstår hon som en färdig artist på scenen. Hon jobbar och imponerar med rösten och drar ner applåder på ren skicklighet. Men det är hennes melodispråk och fraseringar och de subtila hooksen som sätter spår. Därför stör det när rullande trummor och onödigt funkig bas tar sig in i ljudbilden.
Det finns absolut likheter att tala om, både i fallet Lana Del Rey så väl som Bat For Lashes, men det är artister som klokt nog skalat i produktionen och låtit talang och mystik tala högre. Skott har bara naggat ytan på det som kommer bli en lång karriär, och jag är säker på att vi en dag kommer få se något som närmar sig en fullödig Skott-konsert.
Hon plockar fram ett par nya sånger som jag inte uppfattade namnet på, men som i skrivande stund gör mig rusig av lycka. Tillsammans med de kanske hundra personerna som såg konserten kan jag bara tacka Skott och hoppas på ett snart återseende. Resten av de som inte var på plats måste se Skott.