Hennes musik är en blandning fartfyllda ballader med elektroniska inslag. Men framförallt är den ett bevis på en sångerska med en mycket bred röstkapacitet, vilket blir särskilt tydligt när hon framför ‘Calling your name’, en starkt laddad låt hon tillägnar sin pappa.
Kvällens spelning ger dessutom sången större utrymme på scenen än i studion, något som är till sin fördel. Men faktum är att instrumenten snarare grusar sången än lyfter den trots det större utrymmet den ges. Janices röst är en välbalanserad kombination känslomässig heshet och allvarligt djup, som utan tvekan hade kunnat klara sig a cappella. Det är rösten som gör hela musiken. Instrumenten, hur välspelade de än må vara, känns mer som ett diffust bakgrundssus som hade kunnat skruvats ned ett snäpp.
Med det sagt skapar Janice, med sina personliga texter och en stark scennärvaro, en intim spelning som känns både stämningsfull och slagkraftig. Men tyvärr känns det efter en stund alldeles för likriktat, låtarna smälter ihop istället för att driva musiken framåt. Resultatet blir förutsägbart och långdraget. Variationen kommer i en tämligen rockigare låt, men då är spelningen redan slut.