Nu förstår jag varför, och det tog inte länge efter att ha lyssnat på hennes frimodiga hiphop innan jag var såld. Joys musik är som en uppskruvad leksakskatt på crack efter tio energidrycker, på det bra sättet.
Ikväll, tillsammans med Rasmus Wimby bakom mixerbord, har hon kommit till Gültzaudden för att avsluta kvällen och festivalen. Men Joy har varken väder eller teknik på sin sida när hon, tjugo minuter efter utsatt tid, får kliva på scenen framför en något trött publik. Redan i den inledande låten "Inte God Men Gud" märks avsaknaden av ljudstyrka av. Och det fortsätter på en allt för låg volym större delen av spelningen, något som Joy påpekar flera gånger. Det är riktigt synd. Joys kaxiga texter och explosiva beats kräver fullt ös även ljudmässigt. Men, förutsättningar till trots kör Joy sin grej och hon gör det ordentligt. Det är dans och attityd över hela scenen som håller både tempo och kvalitet. En ordentlig show som livar upp stämningen, med andra ord. Särskilt befriande är det när hon vrålar “Hur fan är läget?” och sedan lyckas dra upp tempot med hiten "Ingen Hejd". Vi får också höra hennes nya ännu släppta låt "Kärleken". Inför finalen poppas girlanger och Ebbot och hans gäng springer upp på scen för att leva rövare, vilket tyvärr inte tillför särskilt mycket mer än att Ebbot skriker med i “Musikens Makt, Musikens Makt”.
Det är tråkigt när saker som teknik och ljud drar ned en hel spelning. För även om de kämpar på och bjuder på en jädra show, så lyckas de inte hämta sig helt och hållet.