Få band har präglat min kärlek till musiken som det bandet, och konserten på Kulturens hus 2008 bär jag fortfarande med mig som något av det bästa jag sett i Luleå.
Ikväll ligger tyngdpunkten på Ebbots solo-skapelse "For the Ages to Come". En betydligt tunnare historia än det han besjöng i Soundtrack of Our Lives och Union Carbide Productions.
Förutsättningarna är inte på topp. Regnet öser, gitarrer går sönder, och låtar slarvas bort. Sammantaget är ändå Ebbot & The Indigo Children en habil upplevelse. Det drygt hälften så unga bandet ser ut som små avkomlingar till Ebbot, med långa hår och svarta kaftaner. Och visst kan de rocka. Soundtrack-materialet låter som sig bör, och Billy Cervin på gitarr och sång driver på med inlevelse.
Ebbot kliver in i på scenen i knästrumpor, kaftan och shorts. Först ut är rövsparken "Mantra Slider", och det är där höjdpunkterna stannar. Det nyare materialet biter inte som det äldre, och jag hade föredragit annat Soundtrack-materiel framför "Second life replay". Att Ebbot är kroniskt intressant att titta på hjälper förstås till. Bara att han sträcker ut händerna är roligt, och när han stökar runt med mickstativet längtar jag tillbaka till Soundtrack-tiden då det händer ännu tokigare saker på scenen.
Att det inte är i närheten av det han gjorde med sitt förra band är nog alla väl medvetna om. Samtidigt är den här versionen av Ebbot så pass underhållande att jag kommer trotsa regn för att se honom igen.