Vad som på skiva låter som något lågmält och nästintill sömnigt och Beach House-liknande blir live ett sprudlande, melodramatiskt crescendo.
Dolce visar sig från sin bästa sida. Det är finstämt och samspelt. Låtarna byggs upp med ett piano som tar med publiken längs slingrande stigar till oanade skrymslen och vrår. Som kombineras med bas, trummor, gitarr. Ibland ingen gitarr alls. Varje komponent får sin väl förtjänta plats i rampljuset innan de möts i en perfekt harmoni. För att inte tala om sången. Anna Levanders röst påminner om både Shilpa Ray och Amanda Bergman under Hajen-tiden, och är oundvikligen rakt igenom fängslande. Hon har en röst som känns långt in i märgen. Vad som på album flyter ihop kompletterar på scen istället varandra, sången framhäver instrumenten och stärks av desamma. Effekten blir stämningsfull, levande. Tillsammans skapar de en helt egen liten sagovärld inuti festivaltältet, där de poetiska texterna kommer till sin verkliga rätt.
När sista låten är spelad har en hunnit bli varm i hela kroppen och tvingas motvilligt ut ur deras värld, tillbaka till tältet och kvällens kyla.