Anledningarna till Avantgardets framgångar är många. Men allt börjar med sångaren Rasmus Arvidssons historier. På debuten tog han med lyssnarna på en resa som börjar i Sverige, vidare till Belfast och sedan London.
Texterna på skivan skildrar ett liv. En pojke som är bäst på fotboll, men som i stället vill bli poet. Det går sedan över i ecstasyromantik, gränslösa nätter, och till sist, missbruk och överdos. Väl tillbaka i Sverige blev han erbjuden ett fast jobb som journalist, men tackade nej.
Efter idoga tjat hade han lyckats få västkust-producenten och tillika Håkan Hellströms medförfattare, Björn Olsson, att vilja producera det som skulle bli bandets debutskiva ”För många döda ögon och för dyra skor”. Bandet är unisont hyllat av kritiker, de lockat till sig regissörer som Peter Birro och Henrik Schyffert, och de har gjort sig kända för livekonserter vildare än Bob Hunds.
– Vi visar upp den skitiga sidan och vågar stå för det. I det vi gör finns ingen cynism eller baktanke, säger Rasmus Arvidsson.
Att Göteborg i dag är bandets musikaliska hemstad är ingen slump.
– Det är smutsen, det slitna, och det dåliga självförtroendet. Vi känner igen oss i det, och det var därför vi gjorde våran första spelning här, säger han och pekar mot Stigbergstorget där konsertlokalen Oceanen ligger.
Bandets konsert på fjolårets Way out West har omskrivits ännu fler gånger och med ännu större superlativ. Rasmus Arvidsson menar att gårdagens konsert slog ännu högre. På torsdagsnatten spelade de inpå småtimmarna på ”Folk” som ligger intill Järntorget.
– Det slutade med att det var lika mycket folk på scenen som nedanför den. Det gick inte att urskilja vad som är publik och vad som är band, det är precis så jag vill ha det, säger han.
Bandets första låt ”Vita nätter” skrevs efter att de sett ett avsnitt av serien Upp till kamp, regisserad av Peter Birro.
– Jag var typ tio år när jag skrev en lapp till min mamma när jag var ute, och i stället för att skriva jag kommer hem i kväll skrev jag så här: Jag kommer hem när det faller ett mörker, på tal om Peter Birro och hans språk, säger han.
I dag trivs han bättre som textförfattare än som journalist.
– Jag hade för stort språk. Svulstigt och alldeles för målande språk. Min fru är också journalist och är precis tvärt om, det är jävligt imponerande, säger han.
Avantgardets musik är ordrik, ständigt berättande, ständigt på jakt efter att skildra det autentiska.
– För mig är historieberättandet det centrala, och sedan i vilken form det sker spelar ingen roll. Det behöver inte stanna vid det här. Men det har alltid handlat om att skildra saker som är sanna och som gör skillnad.
Förut lade han ner ”två heltidsjobb” på att vara missbrukare. I dag jobbar han ”tolv timmar om dagen” med allt som hör Avantgardet till – det är tack vare musiken han idag är nykter.
Rasmus Arvidssons uppväxt i småländska Nybro var ett kulturellt vakuum och i stället förvisades han till att spela fotboll och golf.
– Det mesta tenderar ju att bli väldigt homogent, till skillnad från just kulturen där människor kan mötas. Om du tar bort det tar du bort det överbryggande och som krossar barriärer mellan människor. Det var därför jag kände mig så alienerad och anledningen till att jag flydde.
Han berättar att han imponerats av Luleå, dels av festivalscenen, men också av förebilder som The Bear Quartet och Fireside. Han kommer på att de spelar i Göteborg på kvällen.
– Fireside är det enda jag ska se i kväll, säger han.