Lagom till advent fyller Örnäskyrkan 50 år och födelsedagskvällen till ära badar jubilaren i ett hav av ljus och är fylld bortom sista sittplatsen när Luleå Kammarkör och orkester samt fyra sångsolister tar sig an G F Händels Messias. Själv känner jag mest för att ringa redaktionen och fråga om jag kan få skippa omkring 2190 av de 2200 tecken jag tilldelats för detta recensionsuppdrag. Kvällen kan nämligen bäst sammanfattas med tre bokstäver – WOW – och ungefär sju utropstecken.
För vem gagnar det att jag ödslar spaltutrymme på att likt en smågnällig fastighetsinspektör jaga fel och brister på ett månghundraårigt palats, alternativt torrt konstatera att såväl dess ventilation som vatten-och-avloppsledningar fungerar högst tillfredsställande? Jag önskar i stället att jag på kultursidan förmått infoga en julkalenderlucka genom vilken ni kunnat förflytta er till den nyss förlidna söndagskvällen och ta del av min två timmar långa resa genom Händels 272 år gamla oratorium om Jesu liv och gärning, från de första tonerna i den högstämda ouvertyren till den euforiska och ytterst välbekanta halleluja-kör som får valven i Bertil Franklins vackra kyrkorum att vibrera av vällust.
Att ni kunnat höra basen Staffan Sandlunds virtuosa sprinterlopp i tolkningen av texten om folkens vanvett och vrede, eller tenoren Mats Carlssons gripande arioso i Behold and see if there be any sorrow like unto His sorrow. Eller hur mezzosopranen Katarina Fallholm med ypperlig känslighet leverera de starka raderna om den frälsare som var föraktad, försmådd och förtrogen med sorg, för att litet senare tillsammans med sopranen Eva Plumppu låta stämmorna dansa i de vackra raderna om det ljuvliga ljudet av de steg som bär budskap om frid. Att ni kunnat få uppleva körens isbrytarkraft när den i den andra avdelningens mollstämda inledning uppmanar oss att skåda Guds lamm som borttager världens synd, eller dess extatiska vokala strömvirvlar i de jubelfyllda partierna. Att ni kunna få uppleva det.
Visst kanske ovan nämnda fastighetsinspektör skulle kunnat anmärka på att det nog på sina ställen gått att kräma ur ännu mer känslomässig kraft ur det passionsmättade stoffet, inte minst i de helt instrumentala partierna, men tills vidare föreslår jag att inspektören knycklar ihop sitt protokoll och går hem för dagen. För ibland är ord rätt överflödiga. Ni skulle varit där, helt enkelt.