Folk- och världsmusikfesten Pitefolk, som avslutades under lördagskvällen, hör till dessa förträffliga små festivaler som med behändigt format och varmt inbjudande atmosfär utgör viktiga länkar mellan en ofta myllrande men inte alltid synlig musikalisk gräsrotsvärld och de stora påkostade evenemangen.
Till årets festival vankades besök av musiksällskapet Spolohi från Piteås vänort Kandalaksja på Kolahalvön, vilka bjöd på en lyriskt smäktande kavalkad av ryska folklåtar och evergreens, framförda av några enastående instrumentalister och en kör vars klang svallade mäktigt som självaste Volga. Onekligen ett fint inslag, även om jag nog föredragit en litet mindre stel och vördnadsmättad inramning; som det kändes nu fick det hela litet väl mycket karaktären av strängt disciplinerad hitrest kulturdelegation.
En helt annan air av respektlöshet blandad med vördnad för traditionerna råder när en busslast unga talanger från Umeå musikskolas folkmusikensembler får konserthusfoajéns fundament att vibrera med sin ångande häxkittel av svensk folkton, högstämda turkiska blåsklanger och congabaserat groove, liksom när ett gäng folkmusikelever från Framnäs litet senare skapar lyrisk magi i det lilla formatet i en intim spelning i Black Box. Det må låta som en praktklyscha hämtad ur ett styrdokument för regional kulturutveckling, men faktum kvarstår: att säkra den musikaliska återväxten är en hjärtefråga för varje musikalisk genre, och det är därför en fröjd att se hur nämnda återväxt här tillåts breda ut sig rejält i all sin sprudlande kulturutvecklande glans.
Att arrangörerna i år i utsmyckandet av lokalerna tagit hjälp av studenter vid Musikhögskolans program för Upplevelseproduktion är värt en applåd. Med mångskiftande ljussättning, färggranna tyger, ljusslingor, kandelabrar och andra härligheter har Acusticums i grunden rätt sterila konserthuslokaler förvandlats till ett under av intimitet; att vandra runt i dessa artificiella sagoskogar och lyssna till spontanjammandet som äger rum i var och varannan soffgrupp är en påminnelse om vikten av att skapa sammanhang där de kulturmöten som det talas så varmt om kan frodas.
Ett annat fint inslag är den lilla utställningen Annorlika, arrangerad av dräktrådet i Norrbottens län, som vill göra oss uppmärksamma på de fascinerande likheterna mellan olika länders klädnader, skor, smycken och andra dräktattiraljer, vare sig det handlar om jugoslaviska huvudbonader, afrikanska snabelskor eller svenska folkdräkter; en välbehövlig ögonöppnare i en tid när unkna politiska krafter gärna klamrar sig fast vid folkdräkter, hembygdsgårdar och spelmansmusik i tron att de ”räddar” ett förment pursvenskt, förment oföränderligt kulturarv.
Sofia Jannoks konsert är slutsåld åtskilliga timmar innan den börjar och den publik som under milt kaotiska former tar varje av brandskyddsmyndigheterna godkänd kvadratmeter av Black Box i anspråk får sannerligen lön för trängselmödan. Jannok fyller rollen som festivalstjärna ypperligt, med stor värme och integritet och utan minsta spår av stjärnhybris. Låtmaterialet hämtas huvudsakligen från sångerskans senaste, hyllade album Áhpi – ett mångtydigt ord som anspelar på de oändliga vidder som ryms både inom och utom människan – och med tankeväckande texter och en ljudbild som spänner från Sigur Ros-aktigt symfoniska klangtundror till den spröda innerligheten i en tramporgelsdriven hymn, syr Jannok och hennes energiska kvartett samman klockren popsensibilitet och det samiska arvet till en festskrud med ypperlig passform.
Även om Jannok ironiserar friskt över hur hon och hennes renägande släktingar springer runt i kalvmärkningshagen med sina smartphones i högsta hugg finns i hennes texter och mellansnack hela tiden det allvarsfyllda medvetandet om urfolkens situation och historia, såväl när hon humoristiskt konstaterar att man för blott ett halvsekel sedan blev bötfälld om man jojkade på offentlig plats medan hon numera får betalt för att göra detsamma, som när hon förtvivlar över gruvbolagens rovlystnad.
Efter denna emotionella urladdning gör ”kulturkrockarnas virtuoser”, de alltid lika fenomenala Evighetens orkester, entré och sätter svängighetsribban skyhögt från start via hysteriskt drivigt Django Reinhardt-stomp som sen virvlar iväg till såväl den finska tangons fullblodsromantiska regioner som till mången annan plats där vackert vemod och infernaliskt ös går hand i hand. Petter Alatalo levererar några märgfulla vokala insatser och i gitarrfantomen Jani Ruuskanens väna gestalt döljer sig en skönsjungande finsk tangokung av högsta kaliber. En grym konsert som får det att spritta i varje fiber av den än så länge artigt sittande publik som sedan kollektivt reser sig och invaderar dansgolvet när Östblocket som grande finale pulvriserar lokalen med sin fräsande gryta av sväng, sväng, känslostormar och litet mera sväng. Åsynen av norrbottningar som dansar så svetten stänker en småruggig novemberkväll är odiskutabelt ljuvlig, och ger hopp för framtiden, länets liksom folkmusikens.