Att de dessutom tillsammans med ett gäng eminenta gäster gör det hela till en storslaget underhållande, rörande och tänkvärd afton renderar den anrika manskören en stående ovation!
Jag måste dock erkänna att inledningen känns en smula tveksam, all respektingivande sångarkraft till trots. Kanske för att det inledningsvis främst handlar om Evert Taube-visor och frånvaron av dennes självklare uttolkare blir plågsamt tydlig.
Men det tar sig. När konferencieren Karin Paulin fattar mikrofonen för att, ackompanjerad av dragspelsvirtuosen Görel Särs, besjunga glittrande vatten och milsvida skogar i en smäktande Lapin tango börjar mysfaktorn nå klart godkända nivåer. Att denna välkända skådespelerska besitter ansenliga röstresurser får härmed anses bevisat. Om nu någon mot förmodan råkat missa det. Paulins presentationer flödar av träffsäker klokskap, som när hon lyfter fram Astrid Taubes gärning eller konstaterar att Evert Taube, denna svenskhetens ärkesymbol, ju faktiskt i stor utsträckning besjöng – just det - Sydamerika.
När sedan skådespelarkollegan Pär Andersson – som jämför uppgiften att ersätta Sven-Bertil med att hoppa in för Zlatan i landskampen – klockar in sitt första landskampsmål med en gripande tolkning av Fattig bonddräng får segern anses säkrad, varpå manskören kan träda in från avbytarbänken för att leverera ett gäng klassiker ”i Taubes anda”, vilket kulminerar i att de backar upp en högeligen gåshudsbefrämjande duett mellan Karin Paulin och körkollegan Börje Ekström i Tove Janssons Höstvisa.
Så håller det på, värmande historier och gåshudsframkallande skönsång om vartannat. Karin Paulin bjuder på fascinerande fragment ur Norrbottensteaterns dokumentärföreställning Avgörande ögonblick, bland annat historien om hur främlingsrädsla kan utvecklas till nära vänskap, medan Pär Andersson filosoferar kring svårlösta livspussel och briljerar med pondusfyllda tolkningar av bland annat Sting och Lars Forsell.
Och ja, trots min inledande skepsis kan jag vid kvällens slut konstatera att Sven-Bertils frånvaro kompenserades riktigt bra av två tjog sjungande gentlemän som utstyrda i klassisk Sven-Bertil-mundering med vita skjortor och röda scarves lät sina erfarna stämmor vyssja oss till ro med en dovt mäktig Håll mitt hjärta eller fick bänkraderna att gunga med ljuvliga Österlenvisan, signerad Sven-Bertils gamle vapenbroder Olle Adolpson. Applåd och stående ovation!