På den fågelpipsspröda delen av skalan märks de snabba barocktongångar av Michael Praetorius som inleder kvällen för att sedan följas av ett antal rytmiskt medryckande alster av den franska barockens centralgestalt Jean-Baptiste Lully.
Efter Idenstams egna Toccata V är vi så framme vid den serie Ravel-transkriberingar som väckt mina huvudsakliga förhandsförväntningar. Lever du jour ur baletten Daphnis et Chloë från 1912 är skogsmystik på hög nivå, där gryningsljusets trolska skimmer gestaltas i en klangspegel som i orgeltappning får något lätt Terry Riley-minimalistiskt över sig. Även Valses nobles et sentimentales no 2 & 3 funkar utmärkt i orgelversion, medan den idenstamska orgelifieringen av Pavane pour une infante défunte däremot inte alls faller mig i smaken. Här ångas på i sånt racertempo att nästan all känsla i detta ljuvliga stycke trillar av i kurvorna.
Då är det betydligt bättre ställt med bisarra, mäktigt dundrande La valse från 1920. Redan stycket i sig tillhör Ravels märkligaste, ett grandiost surrealistiskt ”koreografiskt poem” som kan uppfattas som en parodi på, och reflektion kring, wienervalsen, dess glansdagar i 1800-talets balsalar och dess slutliga undergång i en värld märkt av första världskrigets skyttegravar och bombkrevader.
I Idenstams tolkning låter det understundom som skev positivhalarmusik på tordönsvolym, eller som en föregångare till de virvlande cirkustonerna i Beatles´ Being for the benefit of Mr Kite. Man kan med lätthet frammana bilder av en makaber spökdans i mörka balsalar täckta med damm och spindelväv, och när allt rämnar i finalen brötas det på så duktigt att några besökare vänder sig mot orgelläktaren som om de fruktar att även den ska rämna. Jösses. Om världen ska gå under med en skräll snarare än ett pip får det gärna låta så här!
Kvällen avslutas med ett av Gunnar Idenstams återkommande paradnummer, eller partytrick om man så vill, ”Improvisation över en känd melodi”. Denna gång har valet fallit på Hans Zimmers ledmotiv till Pirates of the Caribbean-filmerna, och även om jag efter den ravelska valskrevaden förväntat mig ett stillsammare stycke så är det hela synnerligen njutbart, och med sitt raska tempo bildar det en fin pendang till de inledande tonerna av Praetorius.