När Sofia Monroy var tio år dog hennes pappa i Luleå och det har påverkat hennes liv, vilket märks i hennes texter.
När Sofia Monroy var tio år förlorade hon sin pappa.
– När jag var med i "Idol" så ville de jättegärna att jag skulle prata om det. Men jag ville inte att det skulle bli någon snyftgrej, jag känner att jag ville äga den grejen och prata om det när jag ville. Inte att det ska sändas på fyran, fredag kväll i tio minuter, och så ska folk tycka synd om mig. Jag ville verkligen inte att det skulle påverka musiken på något sätt.
Åtta år efter "Idol" släpper hon sin första EP och det är inte bara musiken som påverkats av traumat. Faderns död har haft inverkan på henne mer än hon länge vetat om.
Det senaste året har Sofia Monroy utmanat sig själv genom att åka ensam till Mexiko i tre månader och säga upp avtal med manager.
För några år sedan diagnostiserades hon med Borderline personlighetssyndrom, barndomens absoluta separation har triggat varningssignaler och skapat en oro för ensamhet.
– Rädslan för ensamhet är enkelt att skriva om. Det är någonting som ofta kommer fram i mina texter. Människan är ett flockdjur som lever i en jätteindividualistisk värld där alla typ har en egen etta och bor själva och vi är inte skapta för det, berättar hon.
– Jag är uppvuxen i en familj med tre syskon. Vi har alltid full rulle hemma med långa middagar där man sitter och pratar i mun på varandra. Man är aldrig ensam liksom. Att flytta hemifrån var som en käftsmäll för mig. Det var så tyst, jag började sätta på tv:n och musik. Jag gillar inte tystnaden. Det är ju någonting som kommer väldigt lätt när jag skriver om, rädslan för att bli lämnad eller sorgen om någon nära går bort.
Sofia Monroy är hemma i Luleå innan det stora äventyret utomlands.
23-åringen är på plats i hemstaden Luleå över några dagar och sitter ner på ett fik i centrala stan för att prata om det kommande musiksläppet och vägen dit. Det är en känslostormande EP, vilket även skulle kunna beskriva Sofia Monroys Borderline-personlighet.
– Man brukar säga att man är hudlös, att känslorna sitter utanpå huden. Jag har väl haft lite svårigheter med att kontrollera känslor, jag har känt väldigt intensivt och starkt.
– Det har också varit väldigt mycket ilska. Jag har haft väldigt svårt att vara ledsen och blivit arg istället. Ibland är det lättare att vara arg än att vara ledsen. Och det har jag varit ... mycket (skratt).
Monroy säger "varit" och det senaste året tyder på att många av hennes känsloyttringar tränats bort. Rädslan för ensamhet har inte hindrat henne från att säga upp samarbetet med sin manager och stå på egna ben.
– Det var väl ett gemensamt beslut i slutändan. Vi hade samarbetat ihop i fyra år. Det har gett oss mycket men nu känner jag inte riktigt att det ger mig det jag behöver. Jag tror att det är viktigt för mig att jag får göra det själv, säger hon.
För första gången är hon independent artist och ansvarar för sina egna beslut. För lansering och musiksläpp.
– Jag började med "Idol" och då har man ett helt team som jobbar för en. Som artist vet jag inte alla delar i musikbranschen, jag vet inte vad en manager gör eller en A&R. Det har varit ett väldigt lärorikt process för mig att göra det själv.
Monroys musikkarriär tog fart genom hennes deltagande i "Idol" 2015. Sedan dess har hon varit uppbunden av olika bolag och samarbeten. Fram till nu.
Att säga upp samarbetet med din manager, var det lite som att göra slut?
– Absolut. Men vi är bästa vänner än i dag, jag och min manager, vi jobbade så otroligt intimt ihop och känner varandra. Vi kände båda att det var dags att släppa taget om det där men det var absolut jobbigt att göra slut. Ibland håller man fast vid något för att man är så himla rädd för att vara ensam.
– Vi hjälper varandra ändå, men det var verkligen som att göra slut. Efter en fyra år lång relation (skratt).
Nästa steg i frigörelsen var att på egen hand lämna Sverige för att bo faderns hemland Mexiko i tre månader. En erfarenhet som fått henne att inse att de svenska musikaliska ramarna inte passar alla. I Sydamerika finns en helt annan kultur och marknad som väckte skaparlusten till liv.
Ska du flytta dit nu?
– Det vill jag. Jag har hämtat ut mitt mexikanska pass och har liksom manifesterat att flytta dit, tror jag. Jag hade inte varit där på sju år och har aldrig varit där själv. Så jag var ju helt livrädd innan jag skulle åka. När jag skulle åka därifrån så kände jag att jag inte ville lämna samtidigt som jag ville hem till Sverige. Hur kan jag kombinera?
Som 23-åring står Sofia Monroy på egna musikaliska ben för första gången. "Det är viktigt för mig att jag får göra det själv", säger hon.
Ett första steg är att släppa EP:n "Telenovela", som fått sitt namn från en slags mexikansk såpopera. Inte så konstigt med tanke på att innehållet beskrivs som en "gränsöverskridande såpa" full av känslor.
– Jag tycker att det är väldigt farligt om man börjar sätta band på sig själv och inte vågar prata högt, alla människor går och bär på ett mörker. Oavsett om man pratar om det eller inte. Och där har jag varit väldigt noga med att fortsätta göra det. Det är ju väldigt öppet och naket. Men samtidigt är det också viktigt för mig, för att det är någonstans min sanning, säger Sofia Monroy.
Dramatiska texter, känslor och galna fantasier. Det låter som innehållet i en såpopera?
– Ja, telenovela, exakt. Jag håller med (skratt). Och det har verkligen varit givande att ha mycket känslor. Det har aldrig tagit slut på vad jag ska skriva om, för jag får väldigt mycket idéer i de känslorna också. Ofta när jag känner något jobbigt så vill jag skriva om det. Och det har verkligen varit hjälpsamt. Dels för mig själv, att man får skriva av sig och skriva saker, men också karriärsmässigt att ha material från en själv. Så jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Verkligen inte.