Över hela härligheten svävade legendaren Astor Piazzolla, mannen som ägnade hela sitt liv till att utveckla tangon, från de skitiga nattklubbarna och barerna i Buenos Aires till världens stora konserthus.
Född i Italien 1921, uppväxt i New York, flyttade till Buenos Aires som 17-åring och började spela på nattklubbar och barer. I New York hade den unge Astor redan hunnit inspireras av jazzen och klassisk musik. Allt det tog den unge pojken med sig till Argentina och resten är, som man säger, musikhistoria.
Tangon var från början av sekelskiftet 1900 och framåt, de fattigas musik och dans. Den var ett sätt för de som förlorat hoppet att på något sätt resa sig ur misären.
Tango är helt enkelt ingenting för de räddhågade. Den är full av hjärta,liv och smärta. Den musik som strömmar ur bandoneonen, violinerna och kontrabasarna, rymmer vemod mörkare än vinternatten.
Men också hopp, alltid en strimma av hopp.
Orkestern öppnar med ett sprött och delikat stycke, ”Paradisfåglar”, av Andrea Torradi. Andrea är född 1981 och har gjort sig ett namn som som framgångsrik kompositör. Hon har bland annat studerat körkomposition för Jan Sandström på Musikhögskolan i Piteå. ”Paradisfåglar” visar sig innehålla en av de sprödaste melodier jag någonsin hört. Den är, som tangon, fylld av vemod och i den starka finalen hörs jordens alla fåglar i musiken.
Därefter är det dags för kvällens huvudnummer, Astor Piazzollas ”De fyra årstiderna i Buenos Aires”.
Från och med nu är solisten Jens Lundberg scenens centrum. Runt om honom och Atle Sponberg fyller en alltmer engagerad kammarorkester i med ömsom smäktande,snabba och heta violiner.
Hösten, vintern, våren och sommaren, det är Astor Piazzollas ordningsföljd på sin komposition.
Livet visar sig inte vara någon lek, vare sig i Buenos Aires eller Luleå. Verkets olika delar fylls av både vemod och glädje och det märks att publiken berörs.
Violinisten och ledaren Atle Sponberg hinner också med att visa upp en nästan bortglömd tysk kompositör, Karl Amadeus Hartman. Här spelas kompositörens mest välkända verk, ”Concerto Funebre”.
Det skrevs 1939, under starten av andra världskriget och reviderades 1959.
I styckets fyra delar kan man nästan ta på sorgen och hopplösheten som växer fram under nazisternas uppmarch.
Till sist, tjugo minuter med tangoklassiker, fyllda med starka känslor.
Tangomusiken må i grunden vara fylld av vemod, men den sprider också värme och glädje.