I slutet av 2015 bestämde Simone Stålnacke sig för att tiden med halvseriösa band utan lång hållbarhet var över.
– Jag kände att musik är det jag ska hålla på med, får jag inte spela musik så är jag inte lycklig – nu ska jag starta ett nytt band.
Gitarristen kämpade för att hitta likasinnade med samma aptit på metal i Norrbotten och var i ”upplösningstillstånd” innan hon fick napp och First revival föddes.
Med några korrigeringar, där Johan Wikberg och Simone Stålnacke består, har de ”hankat på” sedan dess. Och fyra år efter starten är det dags att återfödas.
När bandet släpper EP:n ”Remember me” är det tre femtedelar av deras debut i ny förpackning. Borta är låtar av sångaren Sam Lundström, som lämnade bandet våren 2018, och större plats bereds åt frontmannen Hasse Johansson.
När Kristoffer Sundström anslöt på lead guitar i somras hittade First Revival den sista pusselbiten och för första gången känner medlemmarna att de verkligen hittat rätt och de inser att bandnamnet passar dem bättre än de trodde från början.
– Vi har alla varit i band som gått i stöpet, på så sätt är det ett återupplivande av vår musikkarriär. Jag hade inte spelat på många år och till och med sålt basen, konstaterar Hasse Johansson, som ligger bakom de flesta låtarna.
Tre av fyra medlemmar tar emot i den gamla dörrfabriken utanför Råneå. En värmepanna andas varm rök genom en smal skorsten och på väg in till replokalen får besökaren vandra genom drivor av bråte och gamla maskiner. Enligt uppgifter ska maskinerna vara fullt funktionsdugliga och Hasse Johansson som äger fastigheten satsar på att renovera upp hela byggnaden, även om det mest kritiska är att hålla vinterkylan utanför de glesa väggarna.
Men arbetsintensiteten går i vågor hos Johansson, precis som välmåendet, vilket inte någon First Revival-lyssnare kan ha missat.
– Jag lever med bipolär diagnos och de flesta låtarna skriver jag när jag mår som sämst – det är som terapi för mig. Jag får skriva om vad jag känner och då släpper det, säger han.
– Jag kan inte skriva om lycka, lycka kan man bara känna – man behöver inte beskriva det. Det finns ingen anledning till varför du är lycklig, men att förklara varför du är olycklig kan vara bra för att andra ska förstå.
Simone Stålnacke nickar instämmande när Johansson berättar om sina tankar.
– Ibland vet man inte varför man mår dåligt heller. Jag lever också med psykisk ohälsa, ibland har jag perioder när jag bara mår dåligt utan att veta varför.
Kan ni andra relatera till Hasses texter?
– Jag tror att de flesta i bandet kan relatera till texterna. Som ”Remember me” som handlar om en kompis som gått bort, de flesta har tappat någon i livet och kan relatera till hur det är att mista någon.
Bandet har spelat flitigt sedan starten och har dessutom arrangerat egna livekvällar.
– Vi har gjort många gig där det inte är så mycket folk i publiken och de sitter ner eller med armarna i kors. Vi har gjort våra hundår, därför är det kul när man gör sådana gig när publiken är helt med, säger Hasse Johansson.
Simone Stålnacke konstaterar att önskan att starta band var värd att kämpa för.
– När man verkligen ser att folk gillar det man gör och sjunger med i låtar. Det går inte att beskriva. Som i Boden, när folk står längst fram, headbangar, och skriker sig hesa – det är en känsla som inte går att beskriva. Det är det som gör allt slit med band och rep värt det.