En bullrande global Bullerby med Sörgården någonstans kring Balkan, Norrgården på våra svenska breddgrader och Mellangården i den amerikanska sydstatsvärld där ljudet av filande syrsor blandas med banjoplink från verandan. Så kan man i korthet beskriva den femte upplagan av folk- och världsmusikfesten Midvinterfolk, ett anspråkslöst men innehållsmättat arrangemang där just den inbjudande anspråkslösheten i sig utgör en styrka. Här finns inga på piedestal placerade stjärnor eller divalater, bara ett spelglatt flöde av musikaliska märkligheter att förutsättningslöst öppna ögon och öron inför.
Efter välkomstdängan ”Köttpolska” – där brötiga basgångar och metalliska riff korsas med rivigt spelmansgung, som när en frusen arbetshäst stampar av sig kylan i stallvärmen – samlas merparten av kvällens musikanter på scen för att erbjuda en folkmusikalisk fond till de breakdansande unga talangerna i Exiled Dance Crew , varpå Chickpeas Band tar scenen i besittning med sin sköna, transkontinentala mix av blues, country, skandinavisk folkton och pop, skämtsamt beskriven som ”Skandicana”. Den musikaliska väg gruppen beträder är onekligen väl inkörd av storheter som Neil Young, Emmylou Harris och The Band, eller varför inte svenska First Aid Kit, så i min bok krävs något extra av musikerna för att sticka ut, och det tycker jag faktiskt att Chickpeas Band är på god väg att göra, inte minst i makalösa pärlan ”Inspiration for my soul” och ”Eivor, get your gun”, en obetalbar fantasi kring en jaktintresserad kvinna i ett reportage i ett nummer av Jaktjournalen från tidigt 70-tal.
Efter denna musikaliska roadtrip är det skönt att slå sig ned på tidigare nämnda sydstatsveranda i sällskap med Alicia Jardine. Med en röst som en pilande svala, avspänt humoristisk scennärvaro och kvällens hårdast jobbande banjofingrar skapar denna göteborgska en stunds bluegrassmagi med sin blandning av uråldrig amerikansk folksång och egna kompositioner, av vilka en sublim tolkning av en Emily Dickinson-dikt framkallar massiv gåshud hos undertecknad. Glöm aldrig var ni hörde talas om Alicia Jardine första gången!
Efter pausen tar vi ett skutt över Atlanten för ett närmare besök i Bullerbyns övriga stugor. I den nordligaste stugan snirklar sig Gråttfolk, det vill säga festivalgeneralerna Ulf Wiksten och Micke Forsberg, snabbt och schvungfullt igenom två svenska 1800-talsfolklåtar med tillhörande anekdoter för att sedan lämna plats på scen för Tjo & Tjim, de unga Framnäsbaserade folk- och världsmusikförmågorna, som bjuder på ett gäng ypperligt tolkade låtar med huvudsaklig förankring i Sverige, innan det blivit dags att slinka över till byns sista och sydligast belägna stuga, där Framnäs Folklore Ensemble, beledsagade av länets världsmusiknestor Danne Engman i fryntlig högform, står redo att överösa publiken med dåndimpande makedoniskt, romskt, turkiskt och annat ungefärligen balkanskt sväng – organiskt, labyrintiskt, ornamenterat och späckat med just de udda taktarter som Luleå Balkandansare, denna ystert ringlande tusenfoting, gladeligt tar sig an. En fin avslutning på en sällsynt sympatisk tillställning, värmande som en björkvedsbrasa en frostnupen januarikväll. Och att alla kvällens intäkter oavkortat tillfaller BRIS är ju bara det värt en massiv applåd!