Och med bakgrund i Euskefeurat, Norrlåtar, J P Nyströms, Rekyl och Skottes Musikorkester har de också en synnerligen välfylld musikalisk skattkista att ösa ur. Vilket de gör. Med besked. Toner, visdomsord och anekdoter flödar så källsprångsfriskt under kvällen att bara återgivandet av anekdoterna i sig skulle kräva en extra tidningsbilaga. Här berättas uppsluppet om regionala original som Ove ”Berguven” Berg och Malmbergs-hembrännaren V-ström, och Ronny Eriksson ironiserar över den strålande nyhetsvärdering som gjorde att Charlotte Perrellis domningar i foten minsann ansågs mer förtjänta av ett mittuppslag än all världens krig och miljökatastrofer.
Men även när vi skrattar käkmuskulaturen ur led urartar det uppsluppna aldrig i buskis. Grundstämningen är milt vemodig och kan sammanfattas i ett ord: Längtan. Som när Björn Sjöö besjunger längtan tillbaka till en bättre värld som nog egentligen aldrig fanns, där himlen liksom var blåare, hjältar var hjältar och framtiden var längre. Eller längtan efter den dag när allt äntligen ska lösa sig, en längtan som konsten kan kanalisera och som gör att vissa oavsett antal år i gruvan eller på Trafikverkets kontor vägrar titulera sig annat än musiker. Och längtan efter kärlek förstås, fullödigt lyrisk i Svante Lindqvists ljuvliga När luffarna slipper att vandra och dråpligt tragikomisk i Ja gärna, en sociologisk studie i misslyckat fylleraggande på Piteå Stadshotell.
Ibland övergår längtan i saknad och vilsenhet, den där känslan som kan infinna sig även i mogen ålder när en förälder oåterkalleligt är borta, eller i de stunder då vi alla känner oss som det vilsekomna barnet i den stora skogen i Hasse Alatalos gripande Sång för vilsna.
Medan pratglada kvartetten Sjöö, Alatalo, Lindqvist och Eriksson besjunger all denna längtan, trakterandes dragspel, piano, gitarr, fiol och cajon utgör Tommy Skotte kvällens trygga konstant, sparsam med orden men med så mycket virtuost sväng i sina kontrabasfingrar att ord känns överflödiga. Och att gruppens namn såklart är en blinkning till The Soggy Bottom Boys filmen Oh brother, where art thou går ju upp för oss alla när boysen som final dundrar igång med Ett ständigt vemod, en suverän norrbottensversion av Man of constant sorrow.
”Vi vill inte att musikvärlden ska bestå av dinosaurier. Men några kan väl få hållas vid liv” sa en gång gamle Pink Floyd-trummisen Nick Mason. Efter denna strålande kväll med fem pigga dinosaurier på grönbete kan jag inte annat än hålla med.