Lite kalla vindar blåser ute vid teaterkajen på tidsdagskvällen, men inne på Scen 1 flödar rummet över av värme, känslor och fantastisk musikalitet.
Två timmar med bultande hjärtan, krossade hjärtan, längtan, svek, uppbrott, svärta och försoning följer. Kort sagt, allt det som verkligen betyder något i allas våra liv.
Christopher Wollter och Åsa Fång är två riktigt skickliga musikalartister, sångare och uttolkare av den starka vis- och chansontradtion som Brel och Piaf skapade. Både tillsammans och i andra konstellationer har de i många år turnerat med tolkningar av Brel och Piaf.
Det här blir mer än bra, tänker jag redan när kapellmästaren Bernt Andersson slår an det första pianoackordet. Tillsammans med Michael Krönlein på kontrabas och Per Melin på trummor skapas en tät musikalisk inramning till de sånger som framförs.
Christopher Wollter och Åsa Fång har också ett samspel som känns helgjutet. Sångerna formar en fin, sorglig och ibland hoppingivande bild av Mannen och Kvinnan och deras längtan efter kärlek. En kärlek som aldrig är enkel och ofta slutar i ett mörker. Men inte alltid.
De kända klassikerna flödar: Amsterdam, Hymne à l’amour, Non, Je ne regrette rien, Padam, padam, Les bourgeois. De flesta framförs i svensk översättning, men Åsa Fång sjunger några Piafsånger på franska och det ger en ännu starkare känsla i uttrycket.
Jag vacklar ut från salongen rätt känslomässigt omtumlad. En häftig känsla.
I Edith Piaf och Jacques Brels sånger finns trots all svärta, en strimma av hopp och deras texter må skildra sårade och lämnade män och kvinnor, men de ger aldrig upp sin längtan.
Det är ett starkt budskap.