Eftersom många fortfarande bodde i hyreshuslängor var denna strävan beroende av en gemensam överenskommelse om att pianoklinket var till för allas bästa. Alfred Hitchkocks film Fönstret mot gården från 1959 fångar denna gemensamma ljudöverenskommelse väl då någon plinkar samma pianofras i en lägenhet, i en annan övar en balettdansör till en annan pianist, i åter en annan lyssnar en övergiven kvinna på samma skiva gång på gång, i ytterligare en grälar ett par och alla dessa ljud är representativa för hur dåtidens hyreshuskollektiv kommit överens om att vi tillsammans får låta.
Inget av dessa ljud hade idag varit möjliga och den här typen av gemensam överenskommelse om kollektivets ljudläckage är numer tillintetgjord eller i grunden förändrad. Det finns inga lagar om hur mycket vi får störa våra grannar utan detta bygger helt och hållet på en slags överenskommelse byggt på lika delar hänsyn, respekt och acceptans för att vi är olika vilket i sin tur är en indikation på ett samhälles gemensamma ideologi om umgängeston.
När jag tog pianolektioner på 1960-talet tilldrog sig detta i ett ordinärt hyreshus under dagtid och eftersom hon hade cirka åtta elever om dagen innebar det att grannarna kunde höra trevande försök att spela Führ Elise eller Månskenssonaten dagarna i sträck och detta på en stor flygel. Det verkade dock som att de flesta som bodde runt om henne bejakade och godkände denna behjärtansvärda strävan att vägleda patrasket i de stora mästarnas universum.
I dag är sådana övningar omöjliga i en hyreslägenhet eftersom alla vet att det är möjligt att skaffa sig ett digitalpiano och spela genom lurar. Detta stör presumtivt färre men är irriterande genom klickandet från tangenternas tryck som numer är frikopplat från musik och bara visar på det idoga knackandet. Höra på musik, öva musik, titta på film sker idag mer och mer individuellt framför datorns begränsade högtalarsfär eller via hörlurar vilket gör att vi även inom familjen delar på mindre gemensamt ljudutrymme.
Kraven på tystnad och allmän konsensus om att ljud och decibel är farligt för hälsan gör att störningsjouren är överbelamrat av anmälningar om irriterande ljud från grannarna trots att vi med hög sannolikhet låter mindre nu än förr.
Unga ambitiösa pianoelever hör på det viset mindre på akustisk pianoton till förmån för digitala förprogrammerade ljud. Pianots klang är omöjligt att digitalt imitera vilket gör ljudet av pianoramens hela sjung till något nästan utrotningshotat. Akustiska pianon har idag lika lite andrahandsvärde som ett analogt filmklippningsbord det vill säga inget alls vilket gör att alla de svenska pianofabrikerna, pianostämmarna, flyttkarlarna och pianopedagogerna helt eller delvis fått se sig om efter andra jobb.
Det unika i de gamla pianoinstrumenten var anslaget. Istället för den motståndslösa, lite plastiga känslan i digitalpianot svarade det akustiska pianot med en motsträvighet som man likt en tyngd var tvunget att pressa sig igenom. Fingermuskeln blev liksom vägt mot pianots ovilja att ge med sig och släppa efter. Örat vande sig också vid alla strängarnas vibrerande överenskommelse om hotad harmoni.
Ihop med TV-apparaten, radiomottagaren och grammofonen utgjorde dessa analoga mediala förmedlare också designade möbelgrupper var på man kunde ställa upp släktporträtt, kandelabrar och små prydnadsföremål. Det blir inte samma sak med digitalpianot som dekorationsunderlag och ännu mindre datorn.
I det gemensamma lyssnandet och tittandet deltog vi undan för undan i att bygga en kollektiv umgängesnorm. Ja, en solidarisk och gemensam ambition. Facebook och instagram är de plattformar som bygger den nya samhällsmentaliteten. Med föreställd anonymitet släpps krafter fria som få önskar.
Those were the days