Storbands-Jukebox har evenemanget kallats, och besökarna får vid ankomsten en diger låtlista att välja och vraka från.
Och visst, jukeboxen i all ära, denna trivselspridande artefakt som i dagens Spotify-värld uppnått dinosauriestatus, men mest av allt kan kvällen liknas vid ett gammaldags firarprogram i radio, och när jag säger radio menar jag såklart en sån där bastant radiomöbel i teak från tiden innan ”publikmedverkan” omtalades i termer av ”interaktivitet”.
Medan röstningsförfarande pågår värmer bandet upp med ett tiotal låtar, huvudsakligen från Ellingtons och Basies glansdagar, som övertygande visar på lungkapaciteten, bassvängförmågan, elfenbensplinkarkompetensen och trumvisparskickligheten hos musikkapellets - med några få undantag - tämligen mogna besättning.
Här finns åtskilligt att yvas över. Ellingtons Such sweet thunder är en dundrande upplevelse, med blåset som fyra nyanser av fläskighet, och Lonely street blir till en vacker vandring i gatlyktornas sken, med ljuvligt saxofonsolo av storbandsnestorn Lars ”Benet” Bäck, som funnits med i ruljangsen sedan starten 1967.
Efter den passande Ellington-hyllningen i Stevie Wonders Sir Duke kan så önskelåtsfrossandet dra igång. Åke Selinder agerar firarvärd och svarar även för en bunt strålande vokalinsatser, inklusive en emotionellt fullödig Unchain my heart som ger fett med pluspoäng i min bok. Även kvällens övriga vokalister gör ett förträffligt dagsverke. Birgitta Ökvist låter sin mörkt, sensuella stämma ljuda i en annan Ray Charles-klassiker, Georgia on my mind, och adresserar litet senare allsköns storfräsare i en stentuff Hey big spender.
Vokaleleganten Jan Söderberg stretchar sina rutinerade croonerstämband i två förhållandevis nya (läs halvsekelgamla) alster, Sinatras Summer wind och Tom Jones’ It’s not unusual och Amanda Lindgren Clarin ges många tillfällen att glänsa såväl med fint trumpetspel som med osviklig vokal säkerhet, inte minst när hon gestaltar ett storögt barns ändlösa frågvishet i Va e de där (Dat dere) , odödliggjord av bland andra Monica Z.
Och fastän vokalnumren dominerar visar storbandet sin ovan nämnda kompetens i ett gäng instumentalalster. Quincy Jones’ Soul bossa nova får lokalen att koka så här på måndagskvällen, och i Benny Carters skönt lunkande The legend tillhandahålls en synnerligen bluesig blåsvägg med massiv lönnkrogsfeeling. Stilpoäng också till trion Ragnar Lindvall på piano, Rune Westerlund på bas och Samuel Andersson på trummor som fäbodjazzade sig igenom Visa från Utanmyra med den äran fast den inte stod med på låtlistan. Sånt gillar vi.