I Böle utanför Råneå har Mats Wikström satt upp sitt konstverk utanför entrén till sitt hem. Innanför husväggarna finns hans liv, ateljé och verksamhet.
Huset utanför Råneå har förändrats sedan bilderna togs för fyra år sedan. På skivomslaget till "Det är över nu" har Amanda Ferm tecknat av fotografierna som är tagna under en period på ett år och tre månader, en period då konstnären och musikern Mats Wikström först föll för kärleken och därefter sårades av uppbrottet.
Wikström började skriva låtar i 50-årsåldern, bildade punkbandet Eterkropp vid 55 och ett år innan 70 solodebuterar han. Låtarna på A-sidan var det som fick honom att starta arbetet med ett album, det var så personligt att han behövde stå för dem med eget namn.
– Jag skrev låten "Lågan är evig" i början av relationen. Texten går "Lågan är evig men kanske inte vår ... vi får väl se hur allting går", säger han med ett litet skratt.
Mats Wikström har återvänt till den spruckna relationen upprepade gånger i arbetet med skivan och när han berättar om den kärleksfulla starten målar han upp bilderna av hemmet som byggts om sedan dess, både fysiskt och själsligt.
På väg ut till kaffekannan fortsätter han berätta om hur allt startade, att han var lite svårflirtad och själv lämnade relationen vid flera tillfällen. Sista gången var det han som blev lämnad.
– För mig var den här relationen väldigt påtaglig, den engagerade mig extremt mycket. Ohälsosamt mycket, både när det var bra och när det var dåligt, säger Mats Wikström.
Omslaget till "Det är över nu" är tecknad av Amanda Ferm och innehåller minnesbilder från en känslosam period. Men vissa saker är sig lika.
Bandet Eterkropp är fortfarande aktiva men de personliga texterna till "Det är över nu" passade bättre som sololåtar.
Halva skivan skrevs under tiden hemmet hade en sambo, resterande delen skrevs efter att hon flyttat ut.
– Visst har det varit en terapeutisk handling, väldigt mycket kultur och låtar handlar om det här. Det svåra med kärlek. Det härliga med kärlek går säkert att göra men det är framförallt det här jobbiga. Det finns väldigt många låtar som handlar om uppbrott och jobbigheter. Jag brukar säga att mina föregångare är Bob Dylan med "Blood on the tracks" och Ulf Lundell med "Den vassa eggen" – och nu har jag den här. Gubbarna ojar sig över jobbiga situationer.
Under lördagen spelar Mats Wikström upp sitt album i Kulturens hus under en releasespelning. Isa Landelius värmer upp publiken.
Det tog tre år att färdigställa plattan och känslorna har lagt sig.
– I och med att jag var så jävulskt engagerad i det här var det helt otroligt tomt och ensamt när det plötsligt inte fanns. Det ledde också till att jag tappade kontakt med mina vänner. Nu har det gått några år och börjar bli bra på olika sätt.
På skivomslaget syns en tecknad Mats Wikström med krycka, en skadad person som vid två tillfällen glömde att se sig för vid utfarten till Niemiselvägen.
– Det ingick under den där tiden att jag höll på att köra ihjäl mig två gånger, det var ganska nära, på grund av att jag var uppfylld av någonting – ofta dåliga grejer. Jag brände mig också på foten jävligt kraftigt och fick hoppa på kryckor ett tag, det hände sådana grejer. Jag var inte med i livet på ett sätt som man inte bör vara, det här tog över hela mig.
En del i terapiarbetet för att samla sig bestod i att snida träskeder, målet var 300 stycken och i dag hänger ett 50-tal på väggen i Wikströms sovrum.
Han pekar och berättar. Att vara utlämnande är ingenting speciellt tycker han.
– I den första låten yttrar jag mig lite om hennes beteende. Jag tycker inte att det är fel men att jag gör det är något jag i alla fall tänker på. Men det jag har fått uppleva med henne är både positivt och negativt.
Känner du dig stolt över skivan?
– Ja ... jo det är jag väl. Jag tycker att den är jättebra, väldigt bra. Några låtar är ju helvetes bra.
Både under de stormiga delarna av relationen och efter uppbrottet använde Mats Wikström skapande av träskedar som terapi.