– Musiken betyder väldigt mycket för mig. Det är vad jag vill göra med mitt liv, hålla på med musik och sjunga, säger han.
2017 blev han utsedd till årets gossopran, något som ett diplom på väggen i pojkrummet vittnar om, liksom en förgylld stämgaffel med titeln ingraverad.
Han var inte gammal när han stod på scen med Luleå symfoniorkester och som solist tillsammans med stora körer.
De senaste åren har pandemin, precis som för alla andra artister, inneburit ett avbräck i konsertverksamheten, men även i fjol lyckades han genomföra en konsert med begränsat antal i publiken och nu är det dags igen. Stora salen i Kulturens hus är bokad och biljettförsäljningen i full gång, denna gång utan restriktioner.
– Det känns fantastiskt. Jag har längtat länge nu, säger han.
De har valt att kalla konserten "My Way" och det är Wilmer Heikkilä som i vanlig ordning ackompanjeras av sin trogna mentor, kyrkomusikern och pianisten Lennart Johansson, men denna gång har de också med sig Roger Stenberg på bas och Johan Tegheim på trummor.
– Det blir mäktigare med ett band än bara piano, även om det också är fint.
Det kommer bli sånger som tidigare sjungits av storheter som Frank Sinatras, Josh Grobans och Elton John.
De två senare tillhör hans verkliga favoriter. När han inte sjunger själv har han ständigt musik i lurarna, berättar han.
Wilmer Heikkilä blev intresserad av sång och musik redan som liten.
– Jag har sjungit hela livet och började i gosskör när jag var sex år, berättar han.
Han är uppvuxen i Gammelstad, där han fortfarande bor. Ingen annan i familjen håller på med musik.
Han sjöng först i Monica Wasbergs gosskör i domkyrkan. När den la ner började han det långvariga samarbetet med Lennart Johansson. Han tar sånglektioner av honom och sjunger i hans kör i Stadsökyrkan.
– Jag och Lennart sjöng genom hela målbrottet, så jag har fått vara med och sjunga även när rösten inte har varit så stabil. Han har hjälpt mig så mycket genom min musikkarriär och är en väldigt fin person att se upp till.
Att vara pojke och sjunga sågs inte alltid med blida ögon av jämnåriga kamrater när han var liten.
– Det var på tidigare skolor som det var en del som inte tyckte om det. Men sedan i femman bytte jag skola och efter det har det varit mer uppskattat att man varit musikalisk och duktig på att sjunga.
Från sjuan gick han i en särskild musikklass där alla delade samma intresse och idag går han i Bodens musikgymnasium. Där har han fått ännu en uppskattad sånglärare, Carina Stenberg.
– Hon och Lennart har kontakt med varandra om vad jag ska göra och behöver träna på, berättar han.
Skolan ska det här läsåret sätta upp musikalen Hair, och han hoppas få en roll i den.
Han går bara i tvåan i gymnasiet än så länge, men tänker redan på att han skulle vilja ha en yrkeskarriär inom musiken.
– Jo, nog vill jag hålla på med musik resten av livet. Jag funderar lite på om jag ska söka en musikallinje eller satsa mer på en solokarriär.
Han håller också på att lära sig spela piano och gitarr för att kunna kompa sig själv om Lennart Johansson någon gång inte skulle kunna. Men helst har han honom med sig.
Vid sidan av musiken har Wilmer Heikkilä ytterligare ett intresse – kanotpolo.
– Men det är det inte många som vet vad det är, säger han leende.