Lisa Miskovskys nya EP "Eljest" är ett samarbete med Annika Norlin. "Jag blir själv berörd av texterna", säger Lisa.
Lisa Miskovsky var 16 år när hon flyttade hemifrån och började musiklinjen på Anderstorpskolan i Skellefteå. När vi träffar henne är hon tillbaka på sin gamla skolgård, redo för en promenad längs minnenas allé. Hon tittar ut över området med något lurigt i blicken: minnet av ett bus från en tid som flytt.
– Gymnasieåren var nog de mest händelserika i livet, säger hon fundersamt.
Det vill inte säga lite, med tanke på den musikkarriär som följde. Lisas genombrott kom i början av 2000-talet när hon skrev en världshit till pojkbandet Backstreet Boys och gjorde ett album ihop med Jocke Berg. Det ledde vidare till Grammisar och Rockbjörnar, Körslaget och Melodifestivalen. Nu är hon aktuell med EP:n "Eljest" – sin första skiva på svenska.
– Jag har nosat på det tidigare, men varit lite feg. Det svenska språket är så direkt, som en rak E4 utan några trygga stigar. Men nu är jag gammal nog att våga ta den stora vägen. Det är läskigt, som att bli knuffad utför ättestupan, men det får bära eller brista.
Annika Norlin från Säkert finns med som låtskrivare, och Sofia Jannoks musik har varit en inspiration. Låtarna har ett sound och ett tilltal som är naket och berörande.
– Jag blir själv berörd, och ibland kan jag tänka: Har jag skrivit det där? säger Lisa och skrattar.
Lisa Miskovsky kommer till Luleå på fredag för att uppträda på Kulturens hus. I en lång intervju berättar hon om vägen dit.
Eljest är ett ord från Lisas barndom som hon tycker mycket om.
– De äldre i byn sa ofta eljest. För mig är det ett varmt ord, lite som en kram, istället för att säga att någon är konstig. Man var väldigt nyfiken på dom som var eljest.
Lisa växte upp i en by nära Vännäs. Hon lyssnade på metal och pratade bred byadialekt, samtidigt som hon var bra på idrott. Det blev förvirrande och upplevdes hotfullt av vissa och i perioder hamnade hon utanför gruppen.
– Det sätter spår. Men jag kunde inte ändra mig, jag är den jag är.
När Lisa kom till Skellefteå hade hon redan spelat länge i band med sin lillasyster, helst gömd bakom trummorna, omhuldad av saker som låter massor. Problemet var att hon kunde spela elgitarr och sjunga, så hon blev knuffad längst fram.
– Ja, sångrösten ställde till det. Det var verkligen svinhemskt och jag mådde dåligt varje gång.
Men Lisa trotsade sin scenskräck. Kanske tack vare det där utanförskapet hon upplevt tidigare. För hur svårt det än var att ställa sig på scenen, var det bättre än att bli undviken och exkluderad.
– Jag fann mitt sammanhang.
Det har funnits tillfällen senare i livet då känslan av att inte höra hemma har dykt upp igen. På Grammisgalan till exempel, då hon var norrlänningen med dialekt som folk skrattade åt. På röda mattor i Amerika, bland stjärnor som Ozzy Osbourne och Marilyn Manson, har hon känt sig "som ett skrämt djur".
– Det har hänt att jag kastat mina priser i golvet och skrikit "jag pallar inte det här", säger Lisa.
Lisa Miskovsky har fått massor av lovord för sina konserter på turnén.
I dag kan hon skratta åt det, men hon önskar att hon njutit mer av allt hon fick uppleva. Nu ser hon ut att njuta desto mer, när hon irrar runt i Anderstorpskolans korridorer genom vaga dofter av snus och parfym. Det var när Lisa kom hit som hon hittade hem, säger hon.
– Här kom alla mina sidor fram och det var som att gödsla en jord. Jag fick verkligen utvecklas och blomma.
Lisa Miskovsy är ett fan av metal. "Jag har börjat fnula på en metalplatta, det ska bli askul."
Hon står vid skolans anrika aula men dörren är låst.
– Vi hade vår första förbandsspelning i aulan, för Nisse Landgren och hans band. När han kom satt vi i korridoren och spelade jättehögt så att han skulle höra. Då bad han oss öppna för dom, och det gjorde vi. Det var coolt.
Det var under gymnasietiden Lisa träffade sin första kärlek. Han bor kvar i Skellefteåtrakten, och de umgås fortfarande. Faktum är att de är bästa vänner.
– Det är nog lite ovanligt. Jag är stolt över oss och vår vänskap. Att vi klarade det.
Det är dags för Lisa att rulla hemåt mot Umeå, men på fredag åker hon norrut igen då hon gör sin nästsista spelning på turnén. I Kulturens hus i Luleå.
Då utlovas en nära och varm kväll i västerbottnisk berättaranda, med musiken som nav.
– Ja man kan väl säga att jag syr ihop uppväxten på nåt sätt.