Det är ingen slump att Namo Marouf, mer känd som Lilla Namo, avslutar kvällen på Bok och Bild i Luleå. Hiphoparen har både gjort sig känd som stämningshöjare och en nyskapande textsmidare, vilket borde passa arrangemangets sista festtimmar.
Spelningen blir Lilla Namos första i Luleå sedan Musikens makt 2013.
– Det var hundra år sedan, men det kan ha varit en av de finaste spelningarna jag haft. Det var så fint, konstaterar hon.
När hon återvänder är det Kulturens hus som gäller och även om sommarkvällen har bytts ut mot dimmig oktober målar Lilla Namo upp sitt eget landskap med sina omtalade och genrebrytande texter. Och hon skriver fortfarande verser som går emot andra delar av hiphopen.
– Den senaste text jag skrivit, som inte är släppt, handlar om min upprördhet över gangsterrap och hur man romantiserar vapen, droger och har fel kvinnosyn. Jag tycker att det är synd att den blivit så stor i Sverige och att media hyllar genren så mycket och man får priser. Det är ingenting jag vill ställa mig bakom, säger hon.
31-åringen från Stockholms södra förorter, som till vardags jobbar som stadsplanerare, drar paralleller mellan tidningsrubriker kring dödsskjutningar och ickerubriker över vapen i musikvideos.
– För mig blir det så märkligt, jag antar att gangsterrap är någon slags skildring av verkligheten som är så skev. Det är väldigt oklart för mig om killarna och tjejerna som står med pistol i sina musikvideos skulle kunna skjuta folk på riktigt. Det blir en glorifiering hos mig som inte har någon grund.
Är det någon speciell du tänker på?
– Det kan jag inte säga högt (skratt). Men de som vet de vet.
Namo Marouf berättar att hon sällan redigerar sina texter och censurerar sig inte. Men det finns ämnen hon inte känner sig redo att skriva om ännu.
– Jag har svårt för att vara personlig i mina texter, då blir det verkligen naket och jag håller inte tillbaka. Jag är inte redo för det. Om jag någonsin kommer bli det vet jag inte.
Vad är personligt för dig?
– Mina egna upplevelser på ett känslomässigt plan. Jag har aldrig kunnat skriva en kärlekslåt och när jag gjorde det på min senaste EP blev den mer lekfull. Jag hade kunnat göra en mörk kärlekslåt men det vill jag inte förmedla eller dela med mig av. Det blir för personligt. Folk kan få känna Lilla Namo men inte känna Namo, det är en skillnad.