Willy Clay Band i augusti 2005, inför avresan till Nashville, som gjorde att de fick återvända och skriva en av tidernas populäraste låtar från Norrbotten. Från vänster: Örjan Mäki, Reine Tuoremaa, Björn Pettersson, Tony Björkenvall och Fredrik Elenius.
Melanie Smith-Howard var imponerad. Det svenska bandet som spelade på The Basement i södra Nashville hade något som de 39 amerikanska saknade den där helgen. Deras insats på Americana music conference gjorde att hon bjöd in kvintetten till sitt musikförlag och hem två månader senare.
I november 2005 åkte Willy Clay Band tillbaka för att skriva låtar och visa att Harland Howard songs hade rätt. Det går att göra country från Norrbotten.
– Vi flög direkt från Kiruna för att skriva låtar i kontoret hos en av de mest legendariska låtskrivarna i Nashville. Det var en surrealistisk upplevelse hela grejen, minns Björn Pettersson Thuuri.
Bandet hade nyligen släppt debuten "Rebecka Drive" och fick bo hos änkan till legendaren Harlan Howard. I överdådig prakt, bland musikhistoria, var fem Kiruna-grabbar en bra bit hemifrån. Matbordet var för dyrt för att äta på och den akustiska gitarren i hörnet för unik för att spela på.
– Melanie sa: Ta den men kom ihåg att det är det enda exemplaret. Gibson-fabriken har gjort den till Harlan Howard på 60-talet så den är ovärderlig. Vi tog en annan gitarr (skratt), säger Pettersson Thuuri.
På plats kopplades bandmedlemmar ihop med andra låtskrivare och för sångaren Tony Björkenvall låg drömmen om att göra musik åt andra inom räckhåll. Att skriva låtar för Willy Clay Band var inte huvudsyftet längre.
Men han och Pettersson Thuuri fick länge kämpa för att hitta personkemi med de amerikanska countryskaparna.
– Då glider det in en väldigt avslappnad kille i cowboyhatt, vi fick en bra "vibe" av honom direkt. En riktig lantis och han hade lyssnat in sig på vår första skiva, säger Björn Pettersson Thuuri.
Låtskrivaren i hatt var Sean Locke som hade skrivit hits åt andra och åt sig själv innan han satte sig ner med Björkenvall och Pettersson Thuuri i Howards kontor.
Med en "pretty boy-look" och "Keith Richards-vibb" hade Lockes närvaro kunnat bli ännu en menlös låt. I stället slutade det i en av Norrbottens mest omtyckta låtar genom tiderna.
– Han var också uppvuxen i en liten industristad och vi började prata om människor och hur man präglas av sin miljö. Våra beskrivningar var precis som hans, vi var fascinerade över att vi hade så lika uppväxt på olika delar av världen, berättar Björn Pettersson Thuuri.
Tony Björkenvall hade en idé på melodi och bilderna av gruvan hemma i Kiruna fick fylla i tomrummen.
– Vi pratade mycket om yrkesstoltheten, jag tänkte mycket på min farfar när vi skrev. Jag har alltid varit förundrad över stoltheten i gruvan, de kan sitta och prata om gruvprocesser på fester, säger Björkenvall.
– Det är både korkat och vackert på något sätt.
Trion hjälptes åt att fylla i textidéer och arrangemang, enligt Björkenvall "rann den" bara rann ur dem.
– Allt är egentligen egna erfarenheter, episoder ur livet. Sean kom också in med egna, han kom från en arbetarfamilj. Låten hade lika gärna kunnat heta "Arbetaren", säger Björkenvall.
Titeln blev "The miner" och även om Sean Lockes önskan om "Kiruna" stannade inom parentes blev låten en symbol för gruvsamhället Willy Clay Band kommer från. I låten citeras både Bob Dylan ("Too damn cold for a man to be bad") och Tony Björkenvalls farfar ("I ain´t got much but what I have is mine").
– När vi kom igång med låten kände vi; "oj, den här kan vi ge till någon stor artist". Men när den till och med började handla om en gruvarbetare insåg vi att det var Willy Clay så att det bara stänkte om det, minns Björkenvall.
Björn Pettersson Thuuri och Tony Björkenvall skrev "The miner (Kiruna)" i Nashville 2005 tillsammans med låtskrivaren Sean Locke. Låten har röstats fram av läsarna som tidernas fjärde bästa låt från Norrbotten.
Uppspelta över slutresultatet återvände Tony Björkenvall och Björn Pettersson Thuuri till övriga bandmedlemmar och spelade upp "The miner (Kiruna)". När demon spelats in jublade de.
– Sean Locke var en van låtskrivare och hade skrivit några hits, när jag såg att han tyckte att det var riktigt jävla bra insåg jag att det var något, säger Björkenvall. Man sökte mycket kvitton på att man var bra, vi kom från Kiruna och umgicks nu med folk som var bra mycket kändare än vi. Vi brottades med självförtroendet.
Veckorna i Nashville ändrade på det. Förrutom "The miner" skrev Björkenvall den blivande Svensktoppslåten "Mighty good time" i musikstaden.
– "Mighty good" var radiohiten på plattan, men "The miner" är låten som folk minns i efter hand. Det är nog den låten som alla ser som den stora hitlåten i dag, säger Håkan Olsson, på skivbolaget Rootsy, som bodde med bandet i Nashville.
En första rockig version gavs ut på EP 2007, men det var först under inspelningen i Junosuandos loge som den hittade sin avskalade form. Bandet bestämde sig för att spela in den "så som Tony kör den på fester" och 2009 släpptes den på albumet "Blue".
– Det är en jävligt enkel låt. Melodin säger samma sak som texten. Den är bitterljuv. Sedan har den en ganska kraftig refräng, "min pappa var en gruvarbetare", man har sett många gånger hur stolta gruvarbetare har stått och gråtit. De brukar inte gråta annars men det är lagligt att gråta till den (skratt), säger Björkenvall.
Björn Pettersson Thuuri, som själv jobbat i gruvan, säger att han är stolt över "The miner" och tycker om dess symbolvärde.
– Det är många som har uttryckt att den betyder något för dem. Det är det största för en musiker och kulturskapare – att beröra. Sådana som har flyttat kanske lyssnar på låten när de längtar hem, sådant betyder jättemycket. Det är stort. Verkligen, säger han.
På Krokodil i Piteå, april 2006, framfördes "The miner" troligtvis live för första gången i Norrbotten.
Håkan Olsson, som kom i kontakt med bandet inför första albumet, rankar Willy Clay Band som de största talangerna han stött på under sina 15 år i skivbranschen. Han minns att "The miner" fick bra respons i Nashville – och träffade folks hjärtan i gruvorten.
– Det var uppenbart att det var en hit i Kiruna. Jag var uppe på releasepartyt i Folkets hus och när de spelade där förstod jag att det var en hit på hemmaplan, säger Olsson.
– Sommaren efter delade de kväll med Kent och The Ark på Kirunafestivalen och ärligt talat var Willy Clay Band en större succé än båda. Inte minst "The miner" var en gigantisk hit på hemmaplan.
Läsarna har röstat fram låten till Norrbottens fjärde bästa genom tiderna och Tony Björkenvall är tacksam.
– Det är nog inte så många gånger man kommer få skriva en sådan låt i sina dagar. Det känns nästan som att spela en cover ibland, låten har ett eget liv. Vi försöker alltid göra den rättvisa, vi spelar aldrig "The miner" slentrianmässigt.
Håkan Olsson på Rootsy Music var med Willy Clay Band i Nashville 2005.