En av de första pressbilderna till soloprojektet Hurula 2014, fotat av förra bandkollegan i Masshysteri.
Det har snart gått tio år sedan det han kallar för "en jättetragisk del" av sitt liv, men ur sorg och kaos föddes en ny karriär och början på en ny tillvaro.
– Jag hade fått en känsla av att jag skulle skriva personliga låtar och att jag hade en i mig som bubblade. Jag satt i en pytteliten bastu, en gånger en och en halv meter, och skrek, säger Robert Hurula.
Den då 30-åriga frontmannen i punkbandet Masshysteri hade återvänt till förra hemstaden Luleå i samband med en begravning och när refrängen fick liv i hans mun visste han inte var eller om den skulle leva vidare.
– Jag tror jag sjöng det där lite som ett skämt och när jag visade för folk sa jag till och med; ”jag ska ändra orden sen”. Sedan blev jag övertygad av någon att jag skulle ha kvar det, berättar han.
Trots ödesmättnaden och det faktum att låten handlar om flykten från länet ser Robert Hurula tillbaka på de självupplevda textraderna med ett romantiskt skimmer.
– Eftersom jag var i Luleå när jag skrev låten är det väl så. Det blir en laddad plats att komma tillbaka till, där man växte upp och varit med om nästan allt som format en, säger han.
– Jag har hört att hjärnan och ögonen tar upp mer än vad man förstår. Om man går runt i en stad man varit i mycket kan man bli trött och måste typ gå och lägga sig – utan att veta varför. Man kan ta in byggnader i bakgrunden och få minnen som bara kroppen minns. Det är kanske det som låten symboliserar för mig, en överpeppad känsla av att bara skriva ur mig känslorna … skulle jag tro.
Robert Hurula berättar om hitlåten "22": "Den går lite för fort på skiva – men annars är den rolig att spela fortfarande. Jag tror att jag är rätt nöjd med den".
”22”, ”Om jag tänker alls” och ”Sveriges ungdom” skapades i tät följd. Med en fyrakanalers kassettporta spelade Hurula in gitarr, sång, bastrumma och virveltrumma.
Samtidigt som Masshysteris treåriga liv närmade sig sitt slut växte soloartisten Hurula fram omedvetet.
– Det var skitjobbigt, jag tänkte nog faktiskt att jag skulle lägga av med musik på det sätt jag hade sett det. Men jag hade ingen stress att hinna göra någon soloskiva.
– Jag visste nog inte riktigt vart låten skulle hamna, men jag visste att det var något annat. Början på något annat.
Producenten Måns Lundberg står som låtskrivare på "22" och är även han född i Luleå.
Måns Lundberg växte också upp i Luleå på 80-talet och flyttade senare till Umeå. Musikern, med ett förflutet i Deportees och The Perishers, hade producerats Masshysteris sista skiva och blivit god vän med Robert Hurula. När båda två bosatt sig i Stockholm fortsatte de umgås privat.
Producenten "drog ur Robban låtar" av nyfikenhet och han minns första gången han hörde kompisen sjunga "vi skulle dra någonstans dit himmelen alltid var blå".
– Mitt första minne är att jag tyckte den hade en jävla refräng med stort "R". Man blev nästan generad när han spelade upp den, det var så mycket av en refräng och så bra, berättar Lundberg.
De ofiltrerade orden, som egentligen inte var menade för någon annans öron, fick vara kvar. Fragmentariska meningar likt tankar och drömmar.
– Det är ganska mycket ord i den, de ryms nästan inte. Jag hade nog kunnat skriva hur många verser som helst, det var väldigt lätt – orden bara rann ur mig, minns Robert Hurula.
Tillsammans började duon slipa på "22" och båda två står som låtskrivare på det som skulle bli artistens stora hit.
– Jag tyckte att refrängen var sjukt bra, men på versen hörde jag något annat … jag provade att lägga andra ackord med en annan melodi och Robbans text. Han tyckte det lät bra, säger Måns Lundberg.
Jonas Teglund (till vänster) tillsammans med Robert Hurula på scenen 2017. Den Luleåfödda duon har spelat ihop sedan de första repetitionerna av Hurulas låtar.
Jonas Teglund, från bland annat Park Hotell och Nerverna, kallades in som gitarrist på rep tillsammans med Laakso-trummisen Lars Skoglund. Teglund fick höra "22" på en akustisk demo och mindes sitt eget uppbrott från hemstaden.
– Jag kände definitivt igen mig i låten och insåg väl så småningom att åldern 22 varit en brytpunkt då de allra flesta lämnat Luleå, eller sin hemort. Jag tycker låten är ett sånt där särskilt exemplar på när någonting specifikt och personligt lyckas vara allmängiltigt och relaterbart för andra. Även de som inte lämnade just Luleå verkar ha lämnat något annat vid 22. Och kanske har de förlagt någon särskild känsla vid just det uppbrottet, säger han.
"Porsöns Johnny Winter" tog plats i replokalen och står fortfarande vid Robert Hurulas högra sida, med låtarna i kroppen från första stund.
– Jag minns att dom var så tydliga direkt, att jag kunde komma ihåg låtarna, och alla melodier, helt och hållet redan efter första repet. Så brukar det inte vara efter ett första rep när man går igenom tio låtar man aldrig hört tidigare, berättar Teglund.
Det har gått tio år sedan Robert Hurula skrek ut orden, som skulle bli refräng till låten "22", i en bastu i Luleå. "Jag visste nog inte riktigt vart låten skulle hamna, men jag visste att det var något annat", säger han.
Tack vare Måns Lundbergs kontakter fick musikerna tillgång till studio och efter inspelningen gick han runt hos skivbolagen och visade upp guldklimpen.
– Det visade sig vara ett stort intresse – det blev huggsexa om Robban och det var en ny värld för honom som kom från DIY-scenen. Han hade nog inte gjort det på eget initiativ men var okej med att jag gjorde det, säger Lundberg.
I januari 2014 debuterade Hurula som soloartist med låten ”Sluta deppa mig” och två månader senare presenterades "22" för omvärlden. Det blev en singel som satte sig i hjärtan och hjärnan direkt, på releasespelningen i Hornstull ringlade kön lång till konserten.
– Anslaget i den är att det är en poplåt. ”Nu kommer refrängen” – en sådan låt där man vill att det ska åka. Det är inte alltid anslaget men det är kul att lyckas göra en sådan låt, som inte känns för cynisk, säger Robert Hurula.
Vad har låten betytt?
– Det är fortfarande en av de populäraste låtarna när jag spelar live, jag tror aldrig jag har haft ett liveset utan den. Men det kommer väl en dag när jag inte spelar den också, säger Robert Hurula.
– Att spela live handlar om att få låtarna att leva tillsammans med folk i ett rum, ljud i ett rum. Det är kul att få den låten att leva fortfarande. Folk tycker väl att den är lätt att komma ihåg. Det känns som en enkel låt att få liv i.
Tröttnar du på den?
– Jo, det kan väl hända. Speciellt när man kommer med ett gäng nya låtar och är på en annan plats i huvudet. Sedan kör man "22" och direkt kommer alla känslorna man kände förut. Därför tror jag att det kommer komma en period när jag inte spelar den ett tag.
Jonas Teglund sammanfattar låten med att dess storhet ligger hos ”Robert själv”.
– Det är hans låt, det är hans huvud, det är hans text, det är hans melodispråk och framförallt: det är hans röst. Det som går igenom varje låt han gör, det hörs hela tiden.