Och som för att snyggt markera sin modernitet kom bandet in, satte sig vid sina instrument och började lira. Inga inledande lätt klyschiga artigheter. En tjugotvå minuter lång komposition – eller kanske mer en fri fantasi – från gruppens senaste album ”Light wood, dark strings”. Det är något tilltalande över att musiken bara får fortgå. Minns själv när jag på 1970-talet hörde Miles Davis. Bandet lirade ca 40 minuter i sträck, vände på klacken och gick ut utan ett ord. Coolt som sagt. Och som Tonbrukets gitarrist Johan Lindström summerade; ”Kul att vara här, musik för en mörk höst i er kalla stad”. Tack för det! kontrade någon i publiken till ömsesidigt fniss.
Tonbruket spelar en musik som egentligen mer är att likna vid ett flöde av harmonier, av musikaliska tillstånd. Låtar som, gissar jag, blir långa eller korta beroende på de infall och associationer musikerna får från de övriga i gruppen, från avvikelser och nya idéer, fullblodiga musikanter som de är. Stundom gungande meditativt, stundom närmast vulkaniskt likt en massiv kakafoni eller ett musikaliskt råkurr. Jag blir osäker. Men så planar musiken ut, liksom lägger sig och vi hör bara Andreas Werliin i en alldeles ny rytm bakom sitt trumset – och musiken föds på nytt. Det är så jäkla elegant och överrumplande självklart.
Och som ett tryggt fundament i musiken finns Dan Berglund med sin mäktiga basfiol, ett slags musikalisk katedral för de övriga att vila i och ta avspark från. Samme Berglund vi hörde när bandet ”Rymden” gästade Luleå 2022, uppföljaren till ”E.S.T.” efter Esbjörn Svenssons tragiska bortgång 2008.
Man kan fundera på om Tonbruket är en rockgrupp med jazzambitioner eller en jazzgrupp med rockinfluenser. Förmodligen det senare. Men i vissa låtar där Johan Lindström öser på går tankarna till såväl Pink Floyd som Jimi Hendrix. ”Ska han börja spela med tänderna snart?” – ser jag i min anteckningsbok. Efter den lite ojämna ”Love in Its Splendor” avslutade Tonbruket konserten med ”Västertorps hjärta” likaså från albumet ”Light wood, dark strings” – en hyllning till det smått legendariska lunchhaket i Hägersten sydväst om Stockholm.
Långa applåder, visslingar, stamp i golvet. En afton som blev en lisa för själen. Och publiken gick ut i den kalla staden med ett varmt leende.