I en tid när den alltför ofta avfärdas som museal och dammig glömmer man att storbandsjazz faktiskt varit något det stojats och dansats så svetten lackade till. Som jag ser det finns två vägar ur detta småtrista dilemma. Antingen söker man likt lokalförmågorna i Norrbotten Big Band förnyelse genom kreativa samarbeten med allt från jojkare till slagverksvirtuoser. Eller så löper man retro-linan ut och försöka göra det hela så läckert och extravagant som möjligt.
Som Gunhild Carling och hennes jazzdynasti, när de får Stora Salen att koka under en nästan tre timmar lång, smått osannolik adrenalin-bonanza, en stenhårt svängande historielektion, tajmad och klar in i minsta detalj.
Med en knallrosa ros i fyrtiotalsfrisyren och utstyrd i den ena kreationen mer glittrig än den andra utgör sångerskan ett remarkabelt destillat av alla storbandserans sångerskor, när hon inte steppar, river av gnistrande trombonsolon eller framkallar skrattparoxysmer med anekdoter drypande av magnifik självironi. Här bjuds på stompiga Bix Beiderbecke-hyllningar, en ultracool Duke Ellington-pastisch med utdragna trombonjamanden och förhäxande turkiska klanger i ”Istanbul Blues”. Här vispas på skinn, knäpps med fingrarna och trummas på virvelkanten, hela storbandsekipaget frustar som ett ånglok dragandes ett fullastat Pullmantåg genom den amerikanska kontinenten för att i nästa stund låta lyriken flöda i enastående ”I remember Oslo” eller ”When dreams come true”,där sångerskan slår sig ner vid en harpa och tillsammans med stråkar och doande manskör tar oss med på en att vindlande färd genom en musikalisk kärlekstunnel .Att allt material är nykomponerat av Gunhild Carling och hennes begåvade släkt och vänner är minst sagt häpnadsväckande. Och som om inte de musikaliska fröjderna vore tillräckligt ges kvällen ytterligare fröjdefulla dimensioner genom allt från kostymbyten till enastående ljussättning och begåvat bensprattel av danstruppen Harlem Hot Shots. Ren cirkus blir det när klarinettkunnige brodern Max Carling liksom i förbifarten jonglerar, cyklar (m.m) på lina och, ja ni fattar. Det är liksom bara elefanterna och trapetskonsterna som saknas ...
Den tid när jazzen var underhållningsmusik är som sagt oåterkalleligen borta.
Att för en kväll få resa tillbaka dit, i en lyxutrustad och turboförstärkt tidsmaskin av prima carlingskt fabrikat, är inget mindre än en ynnest. Applådåskorna talar sitt tydliga språk.