Musik
Piano recital med Stefan Bojsten
Verk av W. A. Mozart, Fréderic Chopin, Claude Debussy och Astor Piazzolla
Björksalen, Boden torsdag 10 november, klockan 19
Bodens orkesterförening är en tillgång i det norrbottniska musiklivet med sina återkommande pianoaftnar med svenska pianister på besök. Denna snöigt kulna novemberafton var turen kommen till Stefan Bojsten som lustfyllt och skickligt underhöll och, som det visade sig, med stor fallenhet för fransk impressionism av märket Claude Debussy (även om Debussy själv inte var så förtjust i den benämningen).
Efter en kanske lite jämntjock tolkning av Chopins Nocturne op 32:1 var det dags för det första stycket av Debussy; ”Les collines d’Anacapri”. Elegant framfört med sina spritsigt spröda drillar och löpningar över klaviaturen. Ja, det formligen glittrade om spelet inklusive några glimtar tarantella. Men i samma kompositörs sällan framförda ”Berceuse heroique” från 1914 fick vi höra en helt annan sida, en ”vaggvisa” med tunga ackord i basen som även kunde minna om kanoner och pansarvagnar. Tolkningen och fantasin ligger i lyssnarens öra.
Vad är en pianoafton utan lite Mozart? Stefan Bojsten berättade intressant om Salzburgs store son och hur han enligt Bojsten hela tiden hade operan i skallen även i sin rena pianomusik. Och Mozarts Sonat i F-dur K 332 gav syn för sägen där dynamiken i de mer majestätiska partierna kontrasterade duettmässigt med det mjukt sångliga i de mer melodiska. Och i ”Jardins sous la plui” – trädgård i regn – ett mullrigt stycke av Debussy och ett strålande exempel på kompositörens mycket igenkännliga stildrag med drillar i basen som helt plötsligt spricker upp i det klaraste durartade solsken.
Efter pausen presenterade Bojsten sydamerikanen Astor Piazzolla i en komposition från 1944. Ett tonrikt flödande preludium med tydliga folkloristiska inslag kompletterades med en ”Siciliana” där publiken bjöds på mollstänkta, tjusande vackra melodislingor. Det är alltid så uppfriskande att få stifta nya musikaliska bekantskaper! Det blev långa applåder.
Claude Debussy fick även avsluta aftonen och hans omhuldade ”Den sjunkna katedralen” – enligt Bojsten inspirerad av legenden om en stad i havet som en dag reser sig för att sedan åter sjunka ner i djupen. Det är inte för inte ett av Debussys mest spelade och omtyckta verk med sin magistrala massivitet med toner som vandrar från mörker till ljus och åter till mörker. Dovt, lockande förföriskt när katedralens klockor sakta tonar bort.