Tarkiainen, född 1985 och bördig från Rovaniemi, är trots sin relativa ungdom allt annat än en dununge. Hon har sedan många år passerat ”ung och lovande”-stadiet och etablerat sig som en samtidskompositör med stark integritet och tydlig röst, som i samarbetet med Norrbotten Big Band för några år sedan kring skivprojektet ”Into the woodland silence” övertygande visade sin förmåga att använda jazzorkestern som verktyg för sina samtidsmusikaliska visioner.
Så även i denna residenskonsert, där Tarkiainen med fingertoppskänsla för musikernas förmågor växlar genomkomponerade partier med luftiga friformsditon där komptrion och blåssolister tillåts breda ut sig, en musikalisk fördelningspolitik vars underbart dynamiska resultat blir märkbara redan i tudelade inledningsnumret ”First steps” och ”Prayer”, den förstnämnda en hyllning till en av Tarkiainens stora inspirationskällor som jazzkompositör, Maria Schneider.
I euforiska ”Born on another star”, hyllningen till den norsk-samiska poeten Rauni Magga Lukkari finns klar luft och fria vidder, en färd genom ett höglänt nordligt landskap där solen tränger fram mellan träden. Petter Olofsson glänser med ett stråkdrivet kontrabassolo och Mats Garbergs flöjt forsar fram som en oreglerad norrländsk älv.
Verklig samtidsmusikalisk finess visar Tarkiainen i ”Mrs Dalloway”, inspirerad av Virginia Woolfs roman från 1925, som inleds med inåtvänt kammarmusikblås för att så småningom övergå i ett rytmiskt kraftfullt parti där bandet kommer loss, pådrivna av trummisen Sebastian Ågrens veritabla rammelbuljong på pukor och cymbaler, medan Robert Nordmark strösslar patenterat brötiga tenorsaxljud omkring sig och flöjterna ligger som en orosmättad summerton i blåssektionens topp. En liknande nerv och komplexitet, med skallerormsrasslande ljudlandskap och ett vemodsmättat blås som ömsom värmer, ömsom tränger genom ben och märg, finner vi i ”Minna´s dream”, där Tarkiainen ger sin tribut till Minna Canth, Finlands mest betydande kvinnliga författare under 1800-talet, vars tankar om kvinnors rättigheter, nykterism, religionsfrihet och socialism gör henne till en viktig samhällsvisionär och feministisk pionjär.
Mellan dessa nyskapande och mer koncentrationskrävande alster kan vi vila en stund i kvällens mest traditionella storbandsjazzstycke, ”Our heritage” , en mer konventionell men högst njutbar hyllning till två av den orkestrala jazzens pionjärer, Gil Evans och Charles Mingus.
Sviten av omålade porträtt avslutas med vad som låter som vilda danssteg och trafikkaos när orkestern löper amok i ”Suffragette dance”, en synnerligen häftig hyllning till de modiga suffragetter vars kamp gjorde att Storbritannien 1918 införde kvinnlig rösträtt. Det stundande 100-årsjubiléet sammanfaller intressant nog med beslutet att kvinnor i Saudiarabien från 2018 ska få köra bil själva, ett beslut som säkerligen skulle fått suffragetterna att dansa på gatorna!