– De flesta av oss som spelar kanske gör lite låtar och tänker att man ska göra en skiva i framtiden och så går tiden. Men nu har jag samlat ihop material och försökt hitta min egen röst i det. Det kan vara lite spretigt, men det är i det här landskapet jag rör mig. Det är lite jazzigt, lite finstämt akustiskt avskalat och lite rockigt, säger han.
Han har blivit omskriven i ett känt musikmagasin och har fått en fin recension på Kulturbloggen, där det bland annat stod att om honom att han ”gör avtryck med en synnerligen varierad platta som påvisar hans gedigna kunnande”.
– Det var jättekul att läsa. Jag är ju ingen känd jazzmusiker som kommit fram med sin nya platta, utan att jag har verkat i det dolda litegrann och recensenten tyckte det var bra att min musik kom fram.
Jan Eriksson, född 1962, flyttade med sin familj från Luleå när han började musikerlinjen på gitarr med jazzinriktning vid Kungliga musikhögskolan, men han har kvar sitt sommarställe och besöker hemkommunen varje sommar några veckor.
Sedan 15 år tillbaka varvar han musicerandet med att vara musiklärare på Värmdö gymnasiums estetiska program.
Genom åren har han spelat konserter på mindre jazzscener, klubbar och gatufestivaler tillsammans med många olika musiker och artister i olika genrer.
Han har också alltid ägnat sig åt att skriva egen musik och tänkte att nu var det dags att sätta ihop något eget. Han pratade med några musiker som han spelat med genom åren. De gick in i en studio och gjorde de inspelningarna som är grunden till skivan som han sedan har mixat tillsammans med Jonas Olofsson som även spelar bas och fiol. Övriga medverkande är Mårgan Höglund, trummor, och Stefan Jernståhl, hammondorgel.
Flertalet låtar har han skrivit själv, men så är det också ett par lånade låtar med sång – av döttrarna Johanna och Miriam Eriksson T. Berhan från Taxi Taxi och av Jan Johansen. Att det inte är mer sång är ett medvetet val.
– Sången ligger ju alltid i förgrunden, så om jag skulle ha mer sång blir det ju inte min skiva på samma sätt, därför ville jag göra den i huvudsak instrumental, förklarar han.
Dels spelar han så klart gitarr, dels spelar han pedal steel, ett instrument som är vanligt inom countrymusiken.
– Jag tycker att det har en fin klang så jag har varit intresserad av att lyfta in den i min jazzvärld, mer som ett klanginstrument. Sedan är det alltid kul att utvecklas och lära sig nya saker, säger han.
Vad inspirerar dig att skriva musik?
– Det är så svårt att svara på, men ibland när man sätter sig vid ett instrument så kommer en liten melodifras i ens händer. Det kan vara bara tre, fyra sekunder, några toner som för en vidare till nästa. Man känner att man är på väg mot någonting och försöker följa den vägen som gav inspiration, som fick en att känna någonting.
Vad kan du säga om den musik du själv skriver?
– Den har en jazztouch, även om det inte är renodlad jazz, Det är inte improvisationsmusik – utan mer låtar med en jazzingång som innehåller improvisationselement.
Så varför tycker du att folk ska lyssna på din skiva?
– För att den är bra. För det försiktiga tilltalets skull. Det är ingen hit-musik jag gör, utan man får stanna upp och ta sig in i ljudlandskapet och upptäcka att det är spännande.