Brahms praktfulla ”Ein deutsches Requiem” fick på söndagskvällen ett imponerande framförande i Luleå domkyrka under ledning av Samuel Lind.
Det drygt timslånga verket ställer stora krav på samtliga medverkande och som lyssnare känner man sig genomsköljd av musik, kanske renad. En dam bakom mig antydde efter slutapplåd med stående ovationer, att hon nästan blivit religiös; berörd blir man absolut av detta verks intensitet och melodiska rikedom. Och av textens budskap: För den som lider och sörjer men tror, väntar evig glädje. Ibland vet jublet nästan inga gränser och sopranerna i kören uttrycker detta med rent himmelsk klang i partier som första satsens ”Saliga är de som sörjer, ty de skall bli tröstade, och de som sår med tårar skall sköra med jubel” och den betagande fjärde satsen, ”Huru ljuvliga äro icke dina boningar, Herre Sebaot”!
För 150 år sedan framfördes det då sexsatsiga verket i Bremen, men Brahms lade till en sats med sopransolo, ”Ihr habt nun traurigkeit” (nu nummer fem). Denna kväll framfördes partiet enastående vackert av Pia-Karin Helsing Saur, som också lät sitt ansiktsuttryck spegla känslorna från sorgsenhet till glädje. Fint var också att kören här sjöng sittande, vilket ökade fokus på solisten, som avslutade med texten ”Jag vill trösta er, som en mor tröstar” i utsökt pianissimo.
Annars präglades framförandet av fortissimospel i den utmärkta orkestern med sina 34 medlemmar och den 28-hövdade kören var också på bettet. Barytonsolisten Olle Persson sjöng mer kraftfullt än ödmjukt lyriskt, men med ypperlig diktion: Lär mig, Herre, att mitt liv har ett slut, ett mål.
Brahms i Luleå domkyrka hjälpte också en icke troende att hoppas…