För nutida lyssnare uppfattas barockmusik knappast som otillgänglig. Snarare tvärtom. Melodiskt och harmoniskt – inte minst rytmiskt – adderas den utan problem till spellistor med mer populärmusikaliska tongångar: Den byggs ofta upp av samma princip, där tydliga hookar och raka taktarter premieras.
I Nederluleås kyrka, med en alldeles lagom efterklang för Daniel Serbacs oboe och Gustav Jannerts piano och orgel, gör duon nedslag i barock och modernism. Serbacs täta, fina oboeton reser utan besvär genom barockland och en åtta minuter effektiv sonata (1728) av Georg Philipp Telemann. Bachs "Air" ringer i bakgrunden när Jannert pumpar en sjunkande orgelbas under oboens slingrande melodistämma. Mer ihållande och rik tonbildning av Serbac blir det i Alessandro Marcellos oboekonsert (1716), speciellt i adagiots melodiriff.
Konsertens mest intressanta verk är 239 år yngre: rumänske Sigismund Todutas tekniskt krävande sonata. Jannert frustar med i det flödande pianospelet, Serbac jobbar sig röd, oboen är djup och lödig, folkmusik möter icke-atonal harmonik.
Det är lika vasst och dynamiskt framfört, som det är halvtonsfyllt och sångbart.