25-årsjubilerande Norrbottens Ungdomssymfoniker (NUS) har bjudits in att delta i ett musikaliska möte av sällan skådade proportioner. På söndag framträder de, tillsammans med sina sydsvenska motsvarigheter SUSO (Stockholm) och VÄGUS (Västra Götaland), på Göteborgs Konserthus. Orkestrarna ska först spela var för sig – men när alla tre sedan förenas i en storslagen final kommer de vara nästan 200 på scen samtidigt.
Kristina Enquist är NUS:s producent – eller ”fixarsork” som hon själv kallar sig – och har organiserat resans logistik.
– Något sånt här är aldrig gjort förut, mig veterligt, så det är helt fantastiskt att vi får vara med om det. Det känns kul att få representera Norrland.
NUS består av ett sjuttiotal ungdomar, främst från Norrbotten, men också från Västernorrland och Västerbotten. En del av de ovanligare orkesterinstrumenten måste rekryteras från andra län, eftersom det inte finns så många som spelar exempelvis oboe. Då får Kristina Enquist sondera terrängen, ringa runt och säga ”Ska du inte söka till SUS?”. De flesta ungdomar börjar spela med SUS vud 13–14 års ålder och håller på till 25.
– Sådan här musik kryper under skinnet, bara man får en chans att lyssna på den. Men det man inte vet finns, det frågar man inte efter, så utan engagerade lärare och kulturskolor hade det varit fara och färde. Det är alltid där det börjar, så dem vill jag ge en jätteeloge.
En av ungdomarna som fastnat för ett minst sagt ovanligt instrument är Rebecca Hellgren, 15 år och valthornist. Hon var dock redan frälst när hon i början av året blev inbjuden till NUS.
– En av mina bröder spelade valthorn och jag har alltid velat spela blås. Så de blev naturligt att jag ville prova, och sen och fastnade jag.
Inför chansen att stå på storstadsscen verkar Rebecca Hellgren rätt avslappnad, och innan avresa är hon mer orolig över sitt baggage.
– Det känns lite spännande, men mest roligt. Egentligen är jag mer orolig över att flyga med valthornet, jag har hört att jag måste checka in det.
Kristina Enquist ser resan som ett tillfälle för ungdomarna att bygga ett nätverk i landet och komma i kontakt med likasinnade. Att få prata med jämnåriga som också intresserar sig för olika stråkmaterial och fagottrör.
– Jag hoppas att det här blir en återkommande grej, och drömmen är ju att göra nåt liknande här uppe, att få visa upp vårt län. Men nu känns det jätteroligt för oss att åka ner och visa att vi har den här nivån, att vi står oss i konkurrensen.