Mot Petersburg
Himlen är ljust blå, sådär som bara mars norr om polcirkeln kan vara när snön, vit som vispgrädde, täcker lingonris och mossa.
Vidden är oändlig. I fonden, ja i fonden då verkligheten glider förbi, mjuka böljande berg. Ett område, ett Hemavan där man kan vistas hela dagen utan att ta liften ner; skenbenen känner pjäxans järngrepp om benhinnorna, knäna den märkliga slalomvinkeln, ansiktet den mäktiga vårsolen, men utan varje tillstymmelse till korgar eller släpankare. Området är oexploaterat, utan nedfarter och solgropar för de som gärna har kaffe och Lumumba i termosar. Kanske är det ännu bara renarnas kullar, och vargarnas, de österifrån komna och med en arvsmassa särskild uppskattad när de tagit sig över gränsälven. Mercedesbussen drivs framåt med varsam hand. Efter de första gropiga kilometrarna närmast den största staden ovan polcirkeln, en i nuläget helt ohotad position, har vägen blivit lugn och fin, en grå utsträckt drake på sin grusås. Snökristallerna lockar, inte ett skoterspår, inte på många, många mil. Dimman kommer som en överraskning. Grå och brun väller den in över dalen, krockar mot bergssidan och tvingar chaufförerna att sakta in. De kryper genom passet där träden har vridit sig i kramp. På motsatt sida, ingen väntad vit sjö med parkeringsplats och restaurang, där reser sig industriskorsten vid industriskorsten, alla höga för att föra bort röken från staden. Från Montjegorsk där jordens rikedom, nickel från Kola och Sibirien, smälts ner.
Skickas på järnväg, mot söder eller mot norr, inte västerut, den bröt man upp för 60 år sedan och människorna kan därför inte välja ett miljövänligare alternativ. Nu när resa har blivit möjligt.
Snön som vispgrädde, födelsedagstårta i april medan takdropp och doften av blöt jord får nordliga människor att röra sig osaligt. En vit sjö med fiskearkar eller sjöbodar, lite oväntade, här är städerna stora och koncentrerade, inte som på andra sidan den utbredda blandskogen små och med byar, glest eller mindre glest trädda pärlor längs en tråd av asfalt. Dimman har lättat och himlen är lika ljust blå, skoterspåren lika frånvarande. I kroppen rör sig tungmetaller, kvicksilver från ett annat smältverk, Rönnskärsverken, en gång med höga skorstenar och mytiska arsenikråttor, stora och nakna med kala svansar, och tanken att människan verkar vara omåttligt korkad och döv, när hon inte lyssnar på träden då de vrider sig.
Så jobbar vi med nyheter