Jag gillar att laga mat. Däremot ogillar jag att anpassa maten alltför mycket efter barnen. Man kan säga att jag är både stolt och missnöjd med mina barns förhållande till mat. För visst fasen gnäller de ibland när jag tagit ut svängarna för mycket och något är för starkt, för vegetariskt eller bara för improviserat. Det är ju som en ändlös kamp att få ungarna att äta allt. Och det är väl just den synen som är fällan litegrann, för maten blir ju så lätt ett maktmedel. Väl där är det knappast vi föräldrar som får står på segerpallen.Men det är inte lätt att strunta i att barnen inte äter, och det går ju bara inte att tvinga dem. Bortsett från grundregeln att de såklart ska smaka på allt. Att bjuda barnen på en alternativ rätt känns inte som en hållbar lösning, det tror jag de flesta föräldrar håller med om. Då kommer de gnälla ännu högre nästa gång.
Hemma hos oss är det yngsta dottern som är mest kinkig med vad hon stoppar i sig. Och det är nog ingen slump att vi ”misslyckats” med henne, vi har väl helt enkelt inte orkat riktigt. Det kan vara så att vi inte uppmuntrat tillräckligt, inte haft tid och möjlighet att heja på liksom. Hon har fått smita undan, lite för lätt. Inte bra. Men ibland är jag som sagt stolt också: Hemma hos oss har ungarna lärt sig uppskatta godsaker. När vi hänger med andra familjer och ställer fram oliver och lite charkuterier till fredagsmys så hör man förtjusta små pip från våra kids, medan kompisarna gnäller efter chips. Såklart är det en konsekvens av att vi föräldrar tänder på nya grejer, testar, doftar och smakar.
Så: Man får de barn man förtjänar, för att ta till en gammal klyscha. Vid matbordet och annorstädes. Och någonstans mittemellan missnöjd och stolt får väl helt enkelt duga.
Trevlig helg!