- Den stämmer väldigt bra överens med hur jag är. Det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget. Men jag tror definitivt att det har påverkat mig att jag tillbringat så mycket tid med klarinetten. Man växer ihop med sitt instrument.
Klarinettens karaktär beskriver han som "ganska melankolisk och väldigt uttrycksfull". Romantisk också, tillägger han efter en stunds eftertanke.
- Jag är till exempel väldigt förtjust i Brahms klarinettkvintett som är väldigt romantisk. Det är fantastisk musik. Fem timmar om dagen är den normala övningsmängden, oavsett om han repeterar med en ensemble, orkester eller för sig själv.
- Om man lägger ihop alla dagar under 20 år så blir det en hel del övningstimmar. Han har aldrig någon känsla av att det blir långtråkigt. Tvärtom har han vant sig vid att få den tiden med sitt instrument. Har han övat mycket med sin ensemble en period och får tid att träna helt ensam tycker han det är skönt.
- När jag gick på Ackis övade jag så mycket att jag fick ont i huvudet om jag lät bli. Att spela ett blåsinstrument ökar syresättningen och kroppen vänjer sig vid det.
Tränar mycket
Ungefär som en elitidrottsman vänjer sig vid att träna mycket. Robert Ek har alltid varit intresserad av musik. Farfars bror Hilding Ek var riksspelman i Jokkmokk och hans pappa spelade elorgel och dragspel. Folkmusik var det som gällde. I fjärde klass när han fick möjlighet att börja spela ett instrument i kommunala musikskolan i Luleå fastnade han för klarinetten.
- Det kändes rätt helt enkelt. I början fick hans mamma tjata på honom lite grann för att han skulle öva, men snart var han igång och spelade varje dag av egen drivkraft.
Han minns att han i sjuan hade repetitioner med olika band och orkestrar sju kvällar i veckan. Det var Blåsningen, ungdomssymfonikerna, Hemvärnet, Luleå orkesterförening plus egna band. I gymnasiet gick han musiklinjen i Boden, trots mammans invändningar om att han kanske borde välja en mer "rejäl" gymnasieutbildning.
- Jag har aldrig känt någon tvekan till att vilja bli musiker. Däremot har jag ju undrat om det skulle gå att få jobb. Det är hård konkurrens.
Studier i USA
Men redan i gymnasiet fick han hoppa in och arbeta i Regionmusiken. Därefter var det raka spåret till Framnäs folkhögskola, musikerutbildningen vid Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm och slutligen ett års studier i USA, innan han började arbeta som frilansande klarinettist i Stockholm i slutet av 1990-talet.
2006 fick hans fru, Karin Paulin Ek, en roll vid Norrbottensteatern, samtidigt som han skulle vara pappaledig. De hade tänkt stanna ett halvår, men blev kvar. 2008 provspelade han för en plats i Norrbotten Neo och sedan dess har han varit anställd i ensemblen.
- Vi spelar nyskriven musik. Det känns roligt att få vara med och utveckla musiken och klarinettens repertoar.
Han undervisar också i klarinett vid Musikhögskolan i Piteå samt arbetar med en del egna projekt. Robert Ek har alltid tyckt om att spela tillsammans andra. Klarinetten är också särskilt lämpad för det.
Stort omfång
- Klarinetten är ett väldigt speciellt instrument på grund av att den har en cylindrisk borrning, vilket gör att ljudet beter sig som i en sluten orgelpipa. Ljudvågorna går inte ut på en gång genom klockstycket, utan går tillbaka igen, förklarar han. Effekten blir att det går att spela lägre toner än vad man skulle kunna förvänta sig av ett så litet instrument. Dessutom ger den bara ifrån sig varannan ton i övertonsserien.
- Blir det för tekniskt? frågar Robert Ek urskuldande mitt i sin långa förklaring.
Vad han vill komma till är i alla fall att klarinetten är det blåsinstrument som har störst omfång - fyra oktaver. Det kan spela både väldigt svagt och väldigt starkt. Och den passar väldigt bra ihop med andra instrument.
- Tonsättaren Nikolai Rimsky-Korsakov kallade klarinetten för orkesterns kameleont och jag håller med honom. Det är ett otroligt dynamiskt instrument.