Ann Jäderlund ger nu ut sin tionde diktsamling med titeln "djupa kärlek ingen". Det är givetvis också en litterär begivenhet. Det har gått sju år sedan hennes förra bok kom.
Den nya boken är jäderlundskt enkelt designad, bara titel och författarnamnet med minimalistisk stilstorlek på det gräddvita omslaget, baksidestext saknas och boken är opraktiskt nog inte ens paginerad.
Texternas typografiska form visar upp en mängd varianter. Liksom i tidigare samlingar växlar teckensnitt, radavstånd och stilstorlek. Somliga texter är kursiverade, och spärrade ord pockar på uppmärksamhet. Avsikten är för mig dunkel, men förmodligen vill Jäderlund visa att texten äger olika nivåer av betydelse och medvetandegrad, och kanske konkretiserar dessa arrangemang visuellt att språket lever sitt eget hemlighetsfulla liv.
Bildkonst har alltid spelat stor roll för Jäderlund, som i en intervju sagt att hon använder bilder ”för att komma i gång, väldigt mycket”. I årets bok finns en svit intagande dikter tillägnad konstnären Vera Nilsson, en tidig framstående expressionist.
Varje strykning
klar och
varm tycks
allting
dolt
ljuset som
strömmar
längs de
ömtåliga
nervsystemen…
Finns det inte också en sorts expressionism i Jäderlunds diktkonst? Verkligheten kan omformas liksom språket för att skapa uttrycksfullhet i en sorts tvekamp mellan semantik och språkmusik.
Jag tror inte det är lika vanligt att litteratur får i gång Jäderlunds dikter. Men i den nya boken vill jag gärna framhålla en handfull korta dikter, som tillägnas Stina Aronson norrbottniska romaner.
Det skär mig i hjärtat
att allt detta är du gräsmattan
och det blinda ljuset
begränsat av kylan och att
det är sant för dig
det som du drömmer
Boken har en lång tillkomsthistoria. Dikterna är skrivna åren 1992-2015, vilket kan förklara de ganska stora skillnaderna vad gäller form och innehåll mellan bokens olika diktsviter. Men kanske vill Jäderlund heller inte tvinga in sin diktning i en begränsande poetik.
”När jag håller på kan jag ofta uppleva att jag bryter mot normer och frigör mig från krav på enhetlighet vad gäller form och innehåll”, har hon sagt i en intervju.
En mångtydig och fascinerande diktsvit på 25 sidor kallas Synen. ”Allt är i upplösning” lyder de inledande orden, vilket kan syfta både på diktjagets upplevelser och språket som uttrycksmedel. Jag tror att dikterna speglar den ångest som drabbar oss alla när en närstående dör ifrån oss.
gå på ett lut gå på en lutande bräda pinne tröskel
ljust av ljusa ansiktslager överstarkt ljus flegmatiskt
genom alla trådarna
i träden gråter vilt
jag vill att
du ska dö
Läser man "Synen" högt upprepade gånger börjar orden skapa en sällsam rytmisk musik, som en jojk, som trolldomens besvärjelseramsor.
I en lång dikt med titeln Narkissosdikt har Jäderlund skapat ett märkligt självporträtt, som också fungerar som en rytmisk ramsa. Varje rad består liksom i Kalevala av fyra trokéer:
Jag kan se den mjuka halsen
Ansiktshuden över ytan
Vatten blåa ögon frans
Kindbenskanten gropen under
Buktar rör sig öppnas lite
Jag kan se mitt huvud där
Munnen amorbågen röda…
Jäderlunds innehållsrika vårbok på runt 180 sidor kommer att räcka hela sommaren och också lång tid därefter. "djupa kärlek ingen" bjuder läsaren på både stor lyrik och många utmaningar. Åtskilliga rader ligger fortfarande bortom min horisont.