Det ligger nära till hands att tänka på de orden, när man läser Birgitta Lillpers nya stora diktsamling "Anteckningar om hö". Förgängelsetemat varieras, det kan gälla det gamla bondelandskapet i Orsa, där Lillpers lever och verkar, där hon sköter om sina får och sina betesmarker, samtidigt som hon vårdar sitt ordbruk och sin bokstavsskötsel.
Men det finns också dikter som beskriver den gamla industristaden Manchesters förfall.
Vi begav oss till fots ut mot Salford
för att det är bästa sättet, detta att med kroppen
vara inpå ödeläggelser,
kaj, kanal, passage, förbrukad vidd,
urkopplad ledning, något
som varit en genomfartsväg
Bokens omslagsfoto visar ett groteskt kreatur från den gamla domstolsbyggnaden i Manchester, en skrämmande bild för allt som hotar oss. Redan de första raderna i boken är olycksbådande:
Mot kvällen, ute,
känna något komma
kanske en sjukdom.
Och det är en sjukdom som kommer. Birgitta Lillpers har drabbats av cancer, och även om hon inte alls skriver någon privat sjukjournal, så ljuder vetskapen om sjukdom och död som en dov bakgrundsmusik till många texter. Utan ett uns av sentimentalitet, Lillpers är aldrig sentimental.
I den första dikten berättas om en rävhona som dog i juni och om ungarna som svalt ihjäl.
Verkligheten kan vara grym. Allt kött är hö.
Men det finns också tröst i naturen. Ängshöet äger en rikedom av växter. I ett prosalyriskt stycke vill Lillpers glatt visa upp alla örter – bortåt 50 arter – när höet slås och skall hässjas, som man gjorde förr i världen.
”Här slås när rödklinten precis slagit ut. Här hässjas då brunört, akleja och rutor, båda sorterna kovall, en äxing, käringtand, daggkåpor och då bruntonade rödklövrar.”
”The gifts of the departed” hette en utställning på Manchester Centre for Design and Craft, och ”de avlidnas gåvor” till oss efterkommande är också ett tema i boken. Det må gälla gamla föremål, konstverk, dialektord eller kunskap om att ta tillvara jordens rikedomar. Alla tider och alla platser är lika mycket värda att minnas.
Anteckningar om hö är en av vårens stora lyrikhändelser. Så, käre läsare, se till att du får tag på den och gläd dig åt drygt 100 omsorgsfullt diktade sidor. Kanske har du nytta av vad Lillpers sa i en intervju nyligen:
”Jag avskyr användande av symboler på fel sätt och jag blir djupt betryckt när någon försöker läsa in symbolik i det jag gör. Jag har inget facit att hålla fram för läsaren. Men jag sitter verkligen inte och knåpar ihop listiga chiffer”.
Bokens sista rader – liksom alla andra rader – får du alltså läsa utan facit:
På hemvägen
den sista dagen ska det
äntligen åter
börja snöa.
Snöar det
ur solen?
Det snöar
ur solen
den sista dagen.