Tiden, döden, varat. De verkliga grundämnena i den sortens speciella kemi som sätter samman livet. Framförd i en slags dagboksform, med någonting spontant och obearbetat inuti de väldigt sammansatta och tunga raderna.
Språket har en orenhet, jag förmodar att det är övervägt, så att cetrallyriska begrepp (och tonfall) kontrasteras mot stela fackuttryck från samhälle, psykologi, medicin. “Anodyn musik” lindrar säkert smärta men är knappast ett begrepp som tillhör vardagsspråket ens för experten. Men hos Norén förekommer det, jag vet inte om det alltid är effektivt. Filosofin är förstås alltid närvarande, Heidegger, Simone Weil och Nietschze kikar fram på raderna, sympatiskt nog gör också barnet detsamma, återkommande, i promenader till skolan, bussresor, barnvardag.
Och just i och genom dessa paradoxer lever dikterna, halsbrytande som om det skulle öppnas en dramatisk scen varje gång man sätter sig på bussen och tillvarons lust och gåta skulle uppenbara sig. Sikten är lång förstås, men varför skulle inte åren märkas i dikten? Anspråken stora, tonfallet ibland wagnerskt, men bäst är stunderna där erfarenheten faller undan för intrycket, bäst när ett barn går i samma rytm som dikten, eller när raderna speglar de ljusa ansiktena, gudamusiken och det glada budskapet.
Alltsammans i en samling över ett knappt år, alla årstider utom våren finns med, tiden går från juli till februari. På många sätt en bok som lever i efterklangen till sin författare, eller bland:
”de vars
början är vårt slut, de
döda som vägrar låta sig
besegras av solstrålarna”.
Men också en dikt som prövar klassikerna på nytt, befinner sig i traditionen på det enda möjliga sättet – genom att pröva och ompröva den. Brottas med Dante, Vergilius, Caravaggio, låter de orena poetiska resonemangen slå mellan acceptans och dödsvägran, mellan ”förlåtelse och resignation”.
En välkommen återvändo, mitt i sommaren, till poesins angelägenheter.