Boken, som han kallar dit. dit. hään. är mångsidig på flera sätt. Olika texttyper skiktas över de 1 016 sidorna.
Jönsson har sagt att han är ”upptagen av montagets estetik”, och varje sida är också noggrant utformad med olika teckensnitt, centrerade texter, stjärnor i mellanrummen, till och med tecknet ↔, en ”dubbelpil” inuti dikterna som visar att man kan läsa raderna i den ordning man behagar.
Aforistiska enradingar om döden, dikten, språket återkommer på varje uppslag liksom centrerade korta dikter, ofta med kryptiskt språkknådade ord, och en fjäril fladdrar i vit text på svarta textremsor. Några kortare prosaavsnitt finner man också.
Ett vanligt inslag i Jönssons böcker är också provokativa textrader om sex, piss och skit. Äcklet tycks vara en existentiell känsla, en del av den svartsyn gällande liv och dikt som präglar de nya texterna.
Jämrat
som flytningsfitta
och stötande klitoris
mot brustet
gomsegel, prickigt
av virologiskt
samman-
bindningsmaterial ↔ flytningarna
flyter in
Stort utrymme ges åt kortdikter som hämtat språk och stoff från den norrbottniske poeten Verner Boströms dikter om tiden.
Black Island Books och Norrbottens länsbibliotek gav 2006 ut Boströms samlade dikter med titeln Länder. Boström, som levde ett undanskymt liv i Haukijärvi, bekostade själv tryckningen av de märkliga dikterna och for omkring med cykel och sålde sina dikthäften. Hur förvånad sitter inte Boström nu i sin himmel, när en uppmärksammad författare i Stockholm låter sig inspireras av hans verk både i tidigare böcker och framför allt i sin senaste.
I dit. dit. hään. har Jönsson producerat (om jag räknat rätt) 847 ”tid-dikter”, treradingar som alla påminner om Boströms speciella språk:
Boström (1971): Tid månget färd i tiden är
Och i tid och månget fordon
I tider lyser i med tiden
Jönsson (2016): tid i är färd månget tid
tiden och tid i lyster tid
arbete månget och tid
Jönssons tid-dikter verkar som en besvärjelse, ett lika uthålligt som hopplöst försök att fånga tiden, men det är kanske också ett sätt att hejda den och visa att man lever: jag skriver, alltså finns jag. Dikten kan allt. Utom att upphöra, lyder en enrading, som skulle kunna vara ett emblem för boken, Diktens stoff. Dödens stoft ett annat. Tonläget är mestadels sorgesamt och dystert. Döden är Jönssons ständige följeslagare.
I tidigare böcker har Jönsson skildrat olika skitjobb han tvingats ta, och han har beskrivits som en arbetarförfattare som uttryckt sitt hat mot borgerligheten. Detta märks inte särskilt ofta i den nya boken, men ett mycket läsvärt prosakapitel skildrar ett påfrestande saneringsarbete av ugnar som producerar grafitpulver. Nu får han inte ens några skitjobb längre, som han så väl skulle behöva för ekonomins skull.
Men det finns också ljusglimtar i denna ödsliga jättebok. Fjärilen illuminerar mörkret, åtminstone fram till s. 188: FJÄRILEN CITRONGUL, MOT DEN MÖRKA ÅSKHIMLEN, FJÄRILEN SITTER EN KORT TID PÅ NÄBBDJURETS RYGG. I slutet av boken återkommer de svarta textremsorna, nu med det hoppfullt växande gräset som subjekt: GRÄSET. VAJAR SOM AV ETT STILLA UNDERJORDISKT HAV.
Så käre läsare, ge dig i kast med Jönssons bok, den kommer att ge dig mycket huvudbry och räcka under många långa vinterkvällar.