Vilse i skogen

Det är verkligen förfärligt att komma bort. Avvika fast det inte var meningen. Lilla jag tittade åt ett
annat håll, uppehöll sig vid något fint i de vuxnas knähöjd. Och så var de bara försvunna! Omgivningarna hon inte brytt sig så mycket om tidigare blev plötsligt främmande. Inte välbekanta, fast de varit där en lång stund. Vilse och övergiven var Lilla jag plötsligt tvungen att klara vuxna beslut. I den stunden spelar det
ingen roll att man bara är fyra år.
Då växer hjärtat. Blir stort och rött. Dunkar hårt och förtvivlat medan hjärnan jobbar hårt som för lillasyster i Kristina Westerlunds och Sara Gimbergssons bilderbok. Vad hon inte ser, men vi är den lika röda fågeln högst upp i granen. Den ger läsaren hopp fastän allt är så skrämmande. Nog ska det ordna sig. Snart.
Runt om låter Sara Gimbergsson skogen mörkna. Det går mot kväll, det ljust blåa byts mot dova jordfärger och granarnas form känns
taggig och vass. En ruggig kyla väcks ur marken.
Under tiden tänker Lillasyster kloka tankar. Sådant vi tidigt lär
barnen om att komma bort. Att man ska stå kvar där man sist sågs, i
skogen ska något färgglatt hängas högt, på varuhuset ska man söka sig till den information som föräldern pekat ut när alla gick in. Lillasyster gör också en "Här-är-jag-pil" innan hon lägger sig under en gran för att vila.
När hon vaknar har allt vänt: I sista bilden flyger fågeln mot månen och Lillasyster sitter lycklig på ett flakmoppen. Hon skjutsas tillbaka hem i flygande fläng.
Så skönt!
Godnattsagan slutar väl och vi kan somna lugnt i stugsängar och tält. Men först kanske vi tittar en stund på pärmarnas kartor som visar hur lite som behövs för att komma bort.

Vilse i skogen

Bok: Kristina Westerlund, textSara Gimbergsson, bildVilseFörlag: Eriksson och Lindgren

Bok: Kristina Westerlund, text
Sara Gimbergsson, bild
Vilse
Förlag: Eriksson och Lindgren