Det var den 27 september 2006 och en stund senare kunde den nyssnämnde sprängaren bara bistert konstatera:
- Det här gick ju inte alls bra - det gick åt helvete.
Ett hundratal personer, många av dem veteraner från gruvdriften i Laisvall, hade samlats för att bevittna när gruvlaven skulle falla den där höstdagen.
Men den motstod sprängkraften då och det dröjde ytterligare en tid innan Mikael Rungdahl kunde återvända och, återigen med hedershjälp av Madeleine "Madde" Johansson som jobbat i gruvan förr och som nu hade tilldelats uppgiften att trycka på detonationsknappen, fick gruvlaven på slutgiltigt fall.
Därmed rasade en hel epok också ihop.
Gruvan i Laisvall hade existerat sedan 1943 och det var bly som huvudsakligen bröts där.
Allt det ovanstående skildras; finstämt, lite kärvt, sakligt och vemodigt, av den i Arjeplog uppvuxna men sedan länge till södra delarna av landet borttflyttade Maria Söderberg i dokumentärtfilmen Länge leve gruvan! (i SVT 2 i morgon kväll samt i ett flertal repriser).
Hon var med och dokumenterade. Nogsamt. Känsligt. Det blev en bok och en utställning också.
"Den hade väl kunnat få vara kvar, som ett minnesmärke" är det många som säger om gruvlaven. Och sprängaren själv tycker att det hela är alldeles för sorgligt (han sprängde bort sitt ena öga när han som grabb lekte med en av farsans dynamitgubbar, som denne hade i källaren hemma).
Och det hade den ju absolut kunnat få vara.
Men nu finns den i alla fall varsamt dokumenterad i Maria Söderbergs fina dokumentärfilm.
Markera kvalitetstid tid för den i morgon kväll.